Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Naomi Abramowicz

Judiskt liv i Malmö sker bakom skyddsglas

Judiska byggnader i Sverige måste skyddas med många medel. Foto: Caroline Larsson/Kvällsposten

MALMÖ. Är judiskt liv möjligt i Malmö? Ja, så länge det döljs eller omgärdas av extrema säkerhetsåtgärder. 

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Har jag verkligen fått rätt adress? Jag ska befinna mig utanför Malmös judiska församling. Men jag ser inte ett enda tecken på att jag har hamnat rätt. Det ser ut som ett helt vanligt bostadshus. 

Sedan ser jag skylten: ”Området är tv-övervakat”. Då förstår jag att jag är på rätt plats. I Malmö, i likhet med min hemstad Stockholm, kringgärdas judiska byggnader och institutioner av olika säkerhetsanordningar. 

Jag har alltså mött den första. Sedan väntar ett passagesystem. Jag måste ta mig förbi flera tunga säkerhetsdörrar innan jag kommer in i huset. 

Den judiska församlingen i Malmö har bara 450 medlemmar. Ändå krävs en heltidsanställd som enbart ägnar sig åt säkerhetsfrågor. 

Tjänsten har funnits sedan 2016 och bekostas av Nämnden för statligt stöd till trossamfund. När vi pratas vid berättar den säkerhetsansvarige att man har byggt ut trottoaren och satt upp väghinder runt både församlingen och synagogan. Syftet är förstås att förhindra att fordon kommer för nära byggnaderna. 

I lokalerna ryms också det judiska dagiset Chinuch. Efter terrorattentatet i Köpenhamn 2015, då den judiska säkerhetsvakten Dan Uzan sköts till döds utanför stadens judiska församling, slutade ungefär 90 procent av barnen på förskolan. 

Terrordådet i Köpenhamn förändrade Malmö 

För att förskolan skulle överleva startades ytterligare en avdelning, utan judisk profil. Idag finns två avdelningar; en med judiska inslag och en ”allmän”. Nu har Chinuch återigen full beläggning. 

På många sätt är det precis som en vanlig förskola. Vid entrén har varje barn sin egen lilla hylla. Barnens namn står på både hebreiska och svenska. 

Två av de äldre barnen sitter och pysslar inför den judiska högtiden chanuka när jag kliver in. De hälsar nyfiket. Sedan fortsätter de att leka med en dreidel, som leksakssnurran kallas på jiddisch. 

Jag vet inte om de är medvetna om att deras förskola är speciell; den måste ha skottsäkert glas på grund av hotbilden mot stadens judar.  Barnens utevistelser kräver också säkerhetsarrangemang. 

Jag sätter mig en stund för att prata med tre män som är engagerade i församlingen. Alla är födda strax efter andra världskriget och barn till Förintelseöverlevare. 

De berättar, i kör, att när de växte upp i Malmö kunde man inte ens stava till antisemitism. Ingen av dem har utsatts för judehat. Fast en av männen konstaterar att det är andra tider än när de var unga.   

Församlingens ordförande heter Freddy Gellberg. Vi pratar om hur det är att leva som jude i Malmö i dag. 

Är det säkert att ha på sig judiska symboler?

– Det är en risk att ha judiska attribut. Jag tror inte att du kan gå på stan, runt Möllevångstorget, med kippa. 

– För mina barn är det inte lätt att vara öppen med det judiska. Man pratar inte om sin bakgrund eftersom det finns en risk för att bli angripen, säger Gellberg. 

Ilmar Reepalu – en katastrof för Malmös judar 

Ämnet glider över till stadens politiker. Oavsett vem jag pratar med får de något mörkt i blicken när jag nämner Ilmar Reepalu (S), tidigare kommunstyrelseordförande i Malmö stad. 

Katrin Stjernfeldt Jammeh (S), som har haft posten sen 2013, ses som en klar förbättring. Hon vill mycket, säger Freddy Gellberg. 

Fredrik Sieradzki, informationsansvarig på församlingen, anser att politikerna har tagit problemet på allvar de senaste åren. Men det krävs mycket för att vända utvecklingen i Malmö. 

Den judiska församlingen gör sitt för att försöka förändra situationen. Även om medlemsantalet tynar bort, många unga judar och deras föräldrar har lämnat staden för Stockholm, finns det en sorts bister beslutsamhet. Det judiska livet i Malmö ska inte försvinna. Därför har det gjorts flera satsningar för att få bukt med judehatet. 

Det är ingen hemlighet vilka som framför allt trakasserar stadens judar; unga muslimska män med bakgrund i Mellanöstern. Därför har man ansträngt sig särskilt för att nå ut till stadens ungdomar, bland annat genom klassvisningar av synagogan och utbildningsprojekt för Malmös lärare

Nyligen sjösattes också projektet ”Amanah”, ett dialogforum som leds av imamen Salahuddin Barakat och församlingsrabbinen Moshe-David HaCohen. Tanken är att samarbetet ska skapa ett ömsesidigt förtroende mellan judar och muslimer.  

Trots alla projekt och satsningar känner jag mig nedslagen efter min dag i Malmö. Varför är det Malmös judar som ska behöva göra något åt antisemitismen? Hur blev det deras ansvar att se till att folk inte hatar och trakasserar dem? Det tänker jag på när de tunga säkerhetsdörrarna stängs bakom mig och jag lämnar den judiska församlingens lokaler. 

 

Läs också:

Minnesmärken hjälper inte Sveriges judar 

Tala klarspråk om antisemitismen, Löfven 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!