Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Naomi Abramowicz

Jag tvivlar på att judehatet kan stoppas

Molotovcocktails kastades på Göteborgs synagoga i lördags kväll. Foto: CSABA BENE PERLENBERG/GT

Välmenande initiativ i all ära. Men går det verkligen att utbilda bort antisemitismen? 

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Den som vill ha feel good-läsning om kraftsamlingen mot antisemitismen efter helgens händelser kan sluta läsa här. Jag tänker inte erbjuda er några tröstande ord om lovande samarbeten, kärleksbombning eller den starka uppslutningen bland svenska politiker. Jag tänker berätta vad jag känner, som judinna i Sverige. 

Jag har känt mig arg. Jag har känt mig ledsen. Nu känner jag mig mest uppgiven. För jag vet inte om antisemitismen i Sverige är ett problem som går att lösa. Jag vet inte om det finns några policyförslag i världen som kommer hindra människor från att hata och vilja skada judar. 

Men låt oss börja med det som är enkelt och görbart. 

Det offentliga borde sluta dela ut pengar till organisationer som gång på gång bjuder in antisemitiska talare. Politiker bör låta bli att delta i propalestinska demonstrationer där det huvudsakliga språket är arabiska och de inte begriper vad som sägs – eller vilka syften de eventuellt lånar ut sig till. 

Stoppa judehatet i skolorna 

Judehat ska inte få yttras i svenska skolor utan konsekvenser. Det behövs modiga lärare som vågar säga ifrån; inte minst krävs rektorer som är villiga att backa upp sina anställda ifall det blir mothugg från föräldrarna. 

Stat och kommun bör se till att de judiska församlingarna får det skydd de behöver och att deras säkerhet inte är beroende av hur djupa medlemmarnas fickor är. 

Listan kan säkerligen göras längre. Fast de flesta åtgärder gör enbart symtomen mindre kännbara; de ändrar inte grundproblemet - att det finns människor som vill Sveriges judar illa. 

Det finns och har funnits många olika projekt som syftar till att få bukt med hatet snarare än att hindra det från att yttra sig: allt från dialogforum, klassresor till Auschwitz och utbildningsinsatser. Insatserna riktar sig ofta till personer från Mellanöstern, som har fått antisemitismen med modersmjölken.

Premissen för initiativen är att det går att omprogrammera människor. Om man bara upplyser dem om hur det egentligen ligger till kan man förmå dem att överge sina gamla föreställningar om judar. 

Men är folk verkligen så pass rationella att de är beredda att ge upp en åsikt, kanske en som de har hyst sedan barnsben, för att de presenteras ny information? 

Jag hoppas att det kunde vara så enkelt, men jag är skeptisk. Jag vet hur svårt det är att få människor att ändra uppfattning om de mest banala saker. Hat mot judar är inget banalt – det bottnar oftast i ideologi. I Mellanöstern är det närmast mainstream, oavsett politisk eller religiös inriktning.  

Antisemitism är mainstream i Mellanöstern

På måndagseftermiddagen rapporterade P4 Malmöhus om ett attentat mot judiska kapellet i Malmö. Polisen har rubricerat det som försök till mordbrand. Två flaskor med brandfarligt innehåll ska ha kastats mot byggnaden, precis vid den judiska begravningsplatsen. Det kommer inte vara den sista gången som judiska institutioner attackeras. 

Min farfar överlevde Auschwitz. Min pappa brukar påminna mig om hans ord när jag känner mig nedslagen: Mut verloren, alles verloren. Löst översatt: den som tappar modet förlorar allt. 

Jag ska försöka att inte tappa modet. Men vissa dagar är det onekligen svårare än andra.

 

Läs också:

Judiskt liv i Malmö sker bakom skyddsglas

Malmös mest utsatte jude vägrar att fly 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!