Naomi Abramowicz
Jag hade bara mött antisemitism i sociala medier och mejlkorgen. Fram tills att jag åkte till den lilla småländska orten Nybro för att skriva ett reportage.
När en arabisk butiksinnehavare fick reda på att jag var judinna och såg min Davidsstjärna förklarade han att han skulle kasta ut varenda jude som kom in i hans butik. Att jag inte borde bära den judiska symbolen på torget i Nybro.
När jag skrev om händelsen i sociala medier skrev flera att de skulle ta på sig en Davidsstjärna i solidaritet. Någon frågade om det inte var dags för en kippavandring.
En fysisk manifestation eller demonstration kan förvisso vara stark. Titta på Prideparaden. Den visar: Vi är här, vi är en del av gatubilden och vi ber inte om ursäkt för vår existens. Men det räcker inte bara med närvaro eller sakupplysningar för att rubba djupt rotade värderingar, i alla fall inte på kort sikt. För hatet har inte uppstått ur tomma intet, det springer ur kultur och traditioner.
Den antisemitism som är mest påtaglig för svenska judar är den som kommer från muslimer med rötter i Mellanöstern. Och den eskalerar så fort det blir oroligt i Israel/Palestina. Det finns en idé om att antisemitism främst förekommer bland radikala islamister. Så är inte fallet. Det är närmast kulturellt accepterat att hata judar i Mellanöstern. Där torgförs antisemitiska åsikter i allt från statsmedier till barnböcker och populärkultur.
När gamla kulturella tankemönster möter präktig svensk rationalitet uppstår en krock. Här finns en föreställning om att hat och intolerans bara är en konsekvens av bristande bildning och upplysning.
Det är närmast kulturellt accepterat att hata judar i Mellanöstern.
Att om man bara berättar för människor vad som är rätt och riktigt kommer de därefter att ändra sina åsikter och värderingar. Men då har man inte förstått hur människan fungerar. Det handlar inte om att få någon att memorera årtal från en bok. Att förändra någons åsikter är mycket svårare än att lära dem en ny sakuppgift.
För det är jobbigt att tänka om, särskilt när det gäller idéer som många har haft sen barnsben. Om större delen av ens omgivning också delar dem – vilket är sannolikt med tanke på hur segregerat Sverige har blivit – finns det heller ingen anledning att ändra sig. För om man inte har något att vinna på förändring måste man åtminstone ha något att förlora på att förbli densamma. Det måste komma med ett pris.
Men i Sverige är det rea på att hata judar. Den sociala kostnaden är nära noll, i alla fall för den som mest umgås med andra från samma grupp. Och kostnaden för den som faktiskt begår ett brott med hatbrottsmotiv är också lågt – inte minst för att många av dem inte ens anmäls.
Enligt Polisen är mörkertalet stort. Antingen för att folk inte orkar med själva processen, eller för att de inte tror att en anmälan kommer att leda någonvart. De har inte fel. Försvinnande få hatbrott blir uppklarade. Enligt den senaste statistiken från Brå avskrivs hälften direkt.
Och butiksägaren i Nybro? Min polisanmälan lades ned direkt. För honom var kostnaden att hata närmast noll.