Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Naomi Abramowicz

Det är inte synd om duktiga Birgitta

Birgitta Ohlssons politik känns inte lika relevant som när hon var färsk i politiken.

Birgitta Ohlsson har skrivit en alldeles utmärkt bok om varför hon inte borde bli partiledare. Precis som Beyoncé passar hon bättre som soloartist.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Hon är alla journalisters älskling. Hon blev riksdagsledamot vid 27 års ålder och minister vid 34. Hon är den mest populära politikern i sitt parti och uppskattas långt mer än sin partiledare.

Trots detta är det synd om Birgitta Ohlsson. Det är åtminstone intrycket man kan få av Ohlssons bokdebut ”Duktiga flickors revansch” (Forum). Förutom handfasta tips för karriärkvinnor berättar Ohlsson hur hon har blivit förfördelad, hånad och kritiserad i egenskap av duktig flicka.

I första klass blev hon tillrättavisad för att hon redan hade läst ut terminens skolböcker.

Trots att hennes ledare och krönikor i Sundsvalls Tidning fick nationellt genomslag var det ingen som hörde av sig från kvällspressen och erbjöd henne ett jobb.

Hon beskriver också hur hon möttes av kompakt tystnad från sina partikamrater i riksdagskorridorerna efter framgångsrika personporträtt och tv-framträdanden. Ingen som hejade och ingen som hyllade.

Vissa av de incidenter som Ohlsson har varit med om är ren mobbning. Avundsjukan och frustrationen bland hennes partikamrater verkar vara stor. Förmodligen för att Birgitta Ohlsson har en star quality som inte går att förneka.

Vuxenmobbning

Samtidigt kan man i viss mån förstå varför en del partikamrater retar sig på hennes framgångar. Andra tvingas rätta in sig i ledet. Men Ohlsson följer framför allt sitt eget samvete, inte partilinjen. Och hon lyckas bli både riksdagsledamot och minister. Det är få som skulle kunna nå lika långt om de hade agerat på samma sätt och röstat emot partiet i riksdagen eller varit öppet kritiska mot partiledningen.

Att gå miste om Birgitta Ohlsson skulle vara en stor förlust för partiet. Hon har gott om fans både inom och utanför Liberalerna. Många av dem skulle vilja att hon gick ännu längre och blev partiledare. Men ”Duktiga flickors revansch” visar varför det vore en dålig idé.

Birgitta Ohlsson är utan tvivel en skicklig och begåvad politiker med många meriter på sin cv. Hon skulle kunna locka väljare från andra sidan blockgränsen. Ohlsson har också en oöverträffad förmåga att nå ut till unga. Men det är svårt att tänka sig henne i rollen som partiledare.

För det första känns Birgitta Ohlssons politik inte lika relevant som när hon var färsk i politiken. Hon skriver själv i sin bok att hennes politik i princip är intakt sen hon blev förbundsordförande för Luf 1999. Det märks.

För det andra är det tveksamt om hon har de egenskaper som krävs för att bli partiledare. Hon är högst kompetent. Men en partiledare måste kunna sätta partiets bästa före sig själv och vara villig att lägga sitt personliga varumärkesbyggande åt sidan. Man måste vara redo att rätta sig efter partiets vilja och företräda en linje som man själv inte håller med om, även om den strider mot ens övertygelse.

Birgitta och Beyoncé

Ett återkommande inslag i Ohlssons bok är citat från kända feminister, såväl politiker som artister. Hon citerar självklart Beyoncé, popfeministernas favoritikon som tidigare var frontfigur i bandet Destiny’s Child. Birgitta Ohlsson har en hel del gemensamt med Beyoncé. Hon gör sig också bättre som soloartist än som bandmedlem.


Läs också:

Alla kan inte vara Beyoncé i politiken


Följ Expressen ledare på Facebook för fler ledare och krönikor.