Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Mördare ska inte sitta på hem med olyckliga barn

Ungdomshemmet i Råby där en fritagning skedde i augusti i fjol.
Foto: TOMAS LEPRINCE / KVP
Johan Forssell, Moderaternas rättspolitiske talesperson, är mycket kritisk till fritagningarna.
Foto: HENRIK MONTGOMERY/TT / TT NYHETSBYRÅN
På ungdomshemmen finns barn med tunga psykosociala problem.
Foto: COLOURBOX

Ungdomshem är fel plats för grova brottslingar. De bör tas om hand av Kriminalvården i stället.

Detta är en osignerad ledartext. Expressens politiska hållning är liberal.

I augusti 2020 blev ungdomshemmet i Råby nyhetsstoff. Då fritogs en 19- och en 18-åring, dömda för mord respektive mordförsök. Det var sommarens andra fritagning från ett hem som drivs av Statens institutionsstyrelse (SiS).

”I dag finns det inte ens ett stängsel runt det här aktuella boendet”, dundrade Johan Forssell, Moderaternas rättspolitiske talesperson.

Men det är inte konstigt att man lätt kan rymma från SiS-hem. Det är en vårdorganisation, inte en del av Kriminalvården. De flesta som hamnar här är omhändertagna enligt lagen om vård av unga (LVU). 

Sedan 1999 har SiS emellertid också ansvaret för sluten ungdomsvård (LSU) – vård för unga som har dömts för svåra brott. 

Enligt Statskontorets nya granskning av SiS görs inte uppföljning efter avslutad vård.

Tanken var att vården av svåra brottslingar skulle ”färgas” av SiS långa behandlingstradition. Men det blev tvärtom, skriver fyra ex-chefer för ungdomshem på SvD Debatt. De tunga brottslingarna utmanar systemet och driver det i en mer fängelselik riktning. Nu är det skalskydd och säkerhetstänk som gäller.

Ex-cheferna anser att man återigen måste skilja de grova brottslingarna från den stora majoriteten flickor och pojkar på hemmen. 

Absolut inte, replikerade två verksamhetsdirektörer. De grovt kriminella ska vara kvar och motiveras att bryta sitt kriminella liv. De tas om hand på ett väldigt strukturerat sätt och eftervårdas i samarbete med socialtjänsten efter vårdtiden, för att inte återfalla i brott.

Men direktörerna säger ingenting om hur väl detta lyckas. Är vården framgångsrik? Hur går det med återfallen? Inte ett ord.

Gängkriminella och grovt kriminella är ofta inte intresserade av att få hjälp.

För de vet inte. Enligt Statskontorets nya granskning av SiS görs inte uppföljning efter avslutad vård – trots att det finns lagkrav på det. Färre än hälften av de chefer och medarbetare som intervjuas tror att man rustar de unga för ett fungerande socialt liv. 

Gäng- och grovt kriminella är ”en stor utmaning” för hemmen och svåra att förändra då de ”ofta inte är intresserade av att få hjälp”, skriver Statskontoret. Symptomatiskt nog är chefer och medarbetare mest nöjda med samarbetet med Kriminalvårdens nationella transportenhet.

Varken SiS eller socialtjänsten ska ansvara för grovt kriminella. De bör tas om hand av Kriminalvården. En möjlighet är att inrätta särskilda ungdomsfängelser där gruppen kan få mer specifik behandling för sin problematik.

SiS bör fokusera helt på LVU. Höja personalens kompetens, se till att barnen får en fullgod skolgång – det fungerar inte i dag – och förbättra samarbetet med den psykiatriska hälso- och sjukvården.

Staten tar på sig ett enormt ansvar när den omhändertar barn och ungdomar – en del så unga som 11-12 år – med psykiska problem, neuropsykiatriska diagnoser och missbruk. 

Det finns ingen ursäkt för att dessa utsatta ska få sin tillvaro präglad, och resursmässigt trängas ut, av grovt kriminella.