Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Moderaterna måste börja vilja något

Om Moderaterna vill bli Sveriges största parti måste de börja uppträda som ett statsbärande parti.Foto: Anna-Karin Nilsson
Anna Kinberg Batra. Foto: Pelle T Nilsson

Trots en passiv regering väljer Anna Kinberg Batra att ducka och gömma sig. Flykten från ansvar har lett till en flykt av väljare från Moderaterna.

Detta är en osignerad ledartext. Expressens politiska hållning är liberal.

Ett år efter valet står det klart att den rödgröna regeringen saknar en färdplan.

Jobbmålet om EU:s lägsta arbetslöshet år 2020 saknar all trovärdighet.

Det är förmodligen fler som tror på spöken än på Stefan Löfvens försäkringar om att målet kommer att nås.

I stället för en rivstart har vi fått en regering som trampar vatten och jagas av skenande utgifter. Förtroendesiffrorna för Stefan Löfven talar sitt tydliga språk; bara var fjärde svensk litar på att statsministern vet vad han håller på med.

Det borde med andra ord vara upplagt för stora framgångar för Moderaterna. I stället fortsätter partiet att tappa väljarstöd. Enligt en sammanvägning av opinionsmätningar som Sveriges radio har gjort når Moderaterna den sämsta noteringen sedan valet förra året.

Det är en förbluffande kräftgång. Väljarna är uppenbart inte övertygade av vad de ser och det finns goda skäl till det.

Låt oss ändå börja med det som fungerar. Moderaterna ligger inte på latsidan, utan spottar ur sig policyförslag på det ena området efter det andra. Bland annat har partiet föreslagit en ny karensdag i sjukförsäkringen efter 14 dagar för att bromsa de skenande sjuktalen. En ny, mer flexibel, anställningsform har lanserats och M förespråkar numera öppet ett svenskt Natomedlemskap.

Problemet är att det är svårt att få grepp om helheten bakom alla dessa delförslag, som av kritiker har kallats popcornpolitik. Vad är det stora projektet som dagens moderater driver? På vilket sätt skiljer sig den nya ledningen från den gamla?

Man kan utan tvekan se förskjutningar åt höger i centrala frågor såsom försvar, migration, tiggeri och kampen mot terrorismen. Men det sker inte helhjärtat, utan under betydande våndor. Man söker helst inte konflikt eller uppgörelser med någon, utan väljer att ligga lågt.

Denna ovilja att stiga fram och ta plats är som mest framträdande hos partiledaren Anna Kinberg Batra. Hon verkar föredra att slippa offentligheten i möjligaste mån, och när hon väl medverkar blir intrycket besynnerligt. Hon vägrar att svara på frågor, upprepar plattityder och verkar mest önska att intervjun ska ta slut.

Det duger inte. Om Moderaterna vill bli Sveriges största parti måste de börja uppträda som ett statsbärande parti. Det innebär att vilja något på allvar, ta strider och ingå uppgörelser när det är möjligt.

Moderaterna måste visa att partiet faktiskt sätter Sveriges bästa främst, inte partitaktiska hänsyn. Det ser illa ut när partiet vägrar att samtala med regeringen om migrationspolitiken i det krisläge som nu råder. Om Moderaterna inte tror på regeringens åtgärder bör de lägga fram sina egna.

Flykten från ansvar har lett till en flykt av väljare från M. Ingen kan påstå att det är orättvist.

 

Läs också:

Släpp det nymoderata språket, Kinberg Batra

 

Följ Expressen Ledare på Facebook för tips om fler ledare och krönikor.