Om ”marknaden” för äldreboenden fungerade som det var tänkt, skulle ett boende som Långbroberg i södra Stockholm inte ha en enda patient. Alla skulle ha bytt till något bättre.
Det är rena skräckinteriörer som Expressens Karin Sörbring förmedlar om Attendos äldreboende i fredagens tidning.
Ta patienten som låg på en obemannad avdelning och skrek av smärta i natten. Undersköterskan Maria Norstad Pantén förstod först inte varför. Hon letade efter anteckningar och hittade till slut en pärm med information: Patienten hade spridd cancer och stod på morfin vid behov. Men det fanns inget morfin i närheten.
Det är ju tortyr som beskrivs. Varför fick en så smärtpåverkad patient inte morfin enligt schema? Hur kunde morfinet inte hittas? Fanns det ingen sjuksköterska?
Ingen vet, för Attendo vill inte ”uttala sig i det enskilda fallet”.
Dessutom; hur vet man att nästa boende är bättre?
Så var det matbristen: ”Många gånger finns det ingenting kvar i kylskåpen att göra frukost av”, säger undersköterskan Elisabeth Bodén. ”Det beställs inte hem tillräckligt med mat och saknas ofta bröd, ost och smör”. Dagpersonal uppger att de skriver beställningslistor – som deras överordnade stryker i för att spara pengar.
En 77-årig boende tar färdtjänsten till pizzerian när han blir för hungrig. Men han har ändå gått ner nio kilo.
Tanken med välfärdsmarknaderna är att brukarna ska tvinga fram hög kvalitet genom att välja bort usla utförare. Det fungerar förstås särskilt illa när det gäller äldreboenden. Brukarna är för gamla och för sjuka för att flytta en gång till, och många är dementa. Dessutom; hur vet man att nästa boende är bättre?
Enda chansen att värna kvaliteten inom dagens system är att införa höga, exakta kvalitetskrav som följs upp drakoniskt. När utförare inte håller måttet måste det svida – i plånboken, eftersom storbolagen jagar vinster.
Privatanställda måste få samma rätt som offentliganställda att larma öppet om missförhållanden.
Ingen vård fungerar utan bra personal. På Långbroberg tycks de anställda hanteras som slit-och-släng-varor. Otroligt nog händer det att de uppmanas att ta ut en semesterdag om cheferna upptäcker att det visst blir fem personer på nattskiftet, trots att fem är vad de ska vara på pappret.
Attendo sägs också ha satt i system att anställa ”nyanlända” som inte vet vad de har rätt att vänta sig. Att språkförbistring äventyrar vården och de äldres livsvillkor är väl mindre viktigt.
Bemanning och kompetens måste regleras, fast lätt lär det inte bli.
Privatanställda måste också få samma rätt som offentliganställda att larma öppet om missförhållanden. De modiga undersköterskorna som nu uttalar sig i Expressen vet ju vad som hände deras kollega Stine Christophersen på Sabbatsbergsbyns boende. Hon skälldes ut av cheferna och uppmanades att sluta när hon larmade till Expressen. Hennes räddning blev att hon bandat samtalen.
Bonussystem för cheferna som äventyrar kvaliteten bör förbjudas. Attendo har just tagit bort sitt bonusupplägg – men vinstdrivande bolag kan inte lämnas att reglera sig själva.
Det borde även borgerliga politiker inse vid det här laget.