Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Minusräntan slår hårt mot de fattiga

Ingves agerar som om inflationsmålet har levererats på en stentavla. Foto: Christian Örnberg

Det duger inte att bara stirra sig blind på inflationen. Den extrema räntepolitiken visar att Riksbankens inflationsmål måste bli mer flexibelt.

Detta är en osignerad ledartext. Expressens politiska hållning är liberal.

Sverige befinner sig mitt i en högkonjunktur. Tillväxten väntas ligga på över tre procent i år, arbetslösheten sjönk till 6,2 procent i november och många arbetsgivare klagar på att de inte längre kan hitta personal.

I Riksbankens beslut anas dock knappt de goda tiderna. På onsdagen beslöt bankens direktion att räntan ska ligga kvar på minus 0,5 procent. Det betyder att Sverige har haft minusränta sedan i februari 2015 och enligt Riksbankens prognos ska det förbli så åtminstone under hela 2017.

Riksbankens beslut möttes dock snabbt av tung kritik. Minusräntan har bidragit till den extrema prisuppgången på bostäder och hotar stabiliteten på hela fastighetsmarknaden, menade exempelvis ekonomerna Fredrik NG Andersson, Andreas Bergh och Anders Olshov på DN Debatt.

Deras viktigaste poäng handlade dock om minusräntans fördelningspolitiska effekter. Stora vinnare är personer som köpt bostäder och fastigheter före räntenedgången. Yngre och invandrare har däremot fått det betydligt svårare att kliva in på bostadsmarknaden.

 

Pensionärer blir fattigare

Intressant nog blir därmed effekten av dagens politik den rakt motsatta mot vad tanken var då Riksbanken gjordes oberoende från politiken. Ett viktigt syfte då var att få bukt med den höga inflationen som åt upp löntagarnas löneförhöjningar, men som gav en skjuts uppåt åt höginkomsttagarnas aktieportföljer.

En annan effekt av den extrema räntepolitiken är att framtida pensionärer blir fattigare, påpekade Lars Nyberg, tidigare vice riksbankschef, och Carl B Hamilton, L, på DI Debatt.

Det vore fel att skylla den extrema prisuppgången på bostadsmarknaden bara på riksbankschefen Stefan Ingves. Länge försökte Riksbanken ta hänsyn till fastighetspriserna i sin räntesättning. Politiker på båda sidor om blockgränsen måste nu ta sitt ansvar och genomföra sura men nödvändiga beslut, som att skära i de generösa ränteavdragen.

Målet med minusräntan är att få upp inflationen från dagens nivå 1,4 procent till Riksbankens mål om 2 procents inflation. Men vad är egentligen faran med dagens nivå?

 

Inflationsmål inte satt i sten

Att prisökningstakten är låg är inte så konstigt när globaliseringen sänker tillverkningskostnader och priset på olja är lågt. Och någon risk för deflation föreligger knappast.

Stefan Ingves agerar som om inflationsmålet har levererats till Riksbanken på en stentavla. Men målet är satt av Riksbanken själv och ändrades så sent som 2010. Fram till dess tolererades avvikelser på en procentenhet uppåt eller nedåt. Det som var normal inflation för sex år sedan är alltså något som Riksbanken i dag känner sig tvungen att bekämpa med blod, svett och tårar. Den kampen är inte värt kostnaderna.

Riksbankens oberoende är viktigt. Men när en parlamentarisk utredning inom kort ska se över Riksbankslagen och penningpolitiken bör politikerna inskärpa att tanken är att inflationsmålet ska kunna behandlas mer flexibelt.

 

Läs också:

Dags att utreda inflationsmålet

 

Följ Expressen Ledare på Facebook för tips om fler ledare och krönikor.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!