Det rör sig fort i svensk politik nu.
När Agenda höll partiledardebatt på söndagskvällen hade man inte ens lyckats möblera om i tv-studion för att spegla det rådande politiska läget.
Liberalernas partiledare Nyamko Sabuni placerades nära statsminister Stefan Löfven för att markera att hennes parti är en del av Januarisamarbetet. Och när det var dags att debattera migrationen fick Sabuni möta SD-ledaren Jimmie Åkesson.
Men tidigare på söndagen hade Liberalerna tagit ett stort kliv närmare det nya högerblocket. Då meddelade L tillsammans med Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna att de för första gången tänker lägga fram ett gemensamt riksdagsinitiativ.
Målet är att skärpa den proposition till ny migrationslag som regeringen nyligen lade fram. De fyra partierna vill bland annat begränsa den humanitära skyddsgrunden, skärpa kraven för permanent uppehållstillstånd och ge färre undantag från försörjningskravet vid anhöriginvandring.
Stefan Löfven var snabbt ute och försökte utmåla initiativet som extremt:
”Det är tydligt att Jimmie Åkesson håller i taktpinnen i det nya högerkonservativa blocket,” meddelade han.
S-ledaren talade mot bättre vetande. I sak utgör förslagen en slags mittenposition. Om det inte vore för att Socialdemokraterna satt fast i det rödgröna regeringssamarbetet skulle Löfven själv rösta för den sortens förslag.
Att förslaget troligen inte kommer att få tillräckligt med stöd i riksdagen är bara att beklaga.
I migrationsfrågan är det tvärtom Miljöpartiet som driver politiken i en ansvarslös riktning, genom att tvinga fram en rad tillägg till de förslag som migrationskommittén la fram ifjol – i vissa delar gör de politiken mer generös än den varit på decennier.
Stefan Löfven försvarade i debatten inriktningen genom att jämföra flyktingkrisens 2015 med pandemiåret 2020 och utifrån de mycket speciella åren hävda att invandringen sjunkit kraftigt. Det är ett märkligt argument. I klimatfrågan skulle ingen ta den tillfälliga utsläppsminskningen ifjol till intäkt för att slå av på reformtakten. Men när det gäller migrationen låtsas man som att nedgången skulle vara här för att stanna.
En ansvarsfull regering skulle av flyktingvågen för sex år sedan ha lärt att läget kan skifta snabbt och att det då spelar stor roll vilken migrationslagstiftning ett land har och vilka signaler det skickar ut.
Förslagen från de fyra partierna är bara en liten del av av allt som behöver göras i migrationspolitiken. Politikerna behöver också titta på exempelvis återvändandearbetet, FN-kvoten, arbetskraftsinvandringen och listan över säkra länder. Men det är ett välkommet första steg.
Att förslaget troligen inte kommer att få tillräckligt med stöd i riksdagen är bara att beklaga. Det bäddar för att migrationen blir en stor valfråga nästa år.
Låt oss hoppas att hållfastheten i den rödgröna regeringens nya migrationspolitik inte prövas innan dess.