Sa Per Bolund (MP) något minnesvärt i den senaste partiledardebatten i Agenda? En majoritet skulle nog svara: ”Han kallade Sverigedemokraterna för bruna.”
Och MP:s andra språkrör, Märta Stenevi, sa hon något intressant i den senaste partiledardebatten i riksdagen? ”Hon sa att hon var medlem i en klan. Och kallade oppositionen blåbrun.”
Miljöpartiet, som har partikongress denna helg, ligger sedan länge uselt till i opinionen – under riksdagsspärren, i vissa mätningar. Detta trots ständiga påminnelser om att planeten går mot en farlig upphettning. Och trots att ”Greta-effekten” har svept över stora delar av världen.
En förklaring till kräftgången kan vara att partiet fokuserar så hårt på andra frågor än de gröna. Det misstaget har man gjort förr.
Nu vill partiet bredda sig till ännu fler ämnen.
I valet 2014 fick MP bara 6,9 procent. Det var en stor besvikelse eftersom man legat runt 10 procent i flera mätningar. Dåvarande partisekreteraren, Anders Wallner, förklarade det med att partiet i slutet av valrörelsen ”kom att ägna mer kraft åt kampen mellan oss och Sverigedemokraterna – och hur många likes och retweets den kunde få – än att prata om sakpolitiken.”
Ett skäl till fokuset på SD är förstås Miljöpartiets engagemang i migrationspolitiken. Den striden vägrar man att ge upp.
Nu vill partiet bredda sig till ännu fler ämnen. Kongressen ska klubba ett nytt program för ”social rättvisa”. På DN Debatt skriver språkrören att man vill minska klyftorna och ”öka den sociala tryggheten”, och det med radikala medel: Socialförsäkringar, försörjningsstöd, barnbidrag och bostadsbidrag ska höjas i takt med lönerna. Skatterna för dem som inte jobbar, eller har låga inkomster, ska sänkas. Bland mycket annat i omfördelningsväg.
De överskattar ständigt politikens räckvidd och sin egen förmåga.
Miljöpartiet tänker alltså slåss med Vänsterpartiet om den absoluta vänsterytterpositionen. Bolund och Stenevi vill ge alla barn i Sverige ekonomisk trygghet, en bra skola och bryta segregationen. Samtidigt, förstås, som migrationen gärna får stiga till 2015 års rekordnivåer.
Miljöpartiet är helt enkelt dåligt på målkonflikter. De överskattar ständigt politikens räckvidd och sin egen förmåga. Det märks även inom miljö- och klimatpolitiken: Sverige ska nå nollutsläpp rekordfort, men kärnkraften ska bort ännu fortare. Och industrin ska ställa om hela branscher, samtidigt som den sinkande miljölagstiftningen ska göras ännu mer betungande.
På klimatområdet är Miljöpartiets ”alarmism” tyvärr ofta välbefogad och de har fått igenom viktiga reformer, inte minst på EU-nivå. Men sannolikt hade man kunnat få igenom mer om man inte hade använt sitt lilla politiska kapital till sådant som generösa undantag i den nya migrationslagen och att göra Gustav Fridolin till skolminister.
Det är synd att Miljöpartiet inte riktigt är vad det heter.