Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Mikael Damberg - minister i babblighet

Det var närmast plågsamt att se näringsminister Mikael Damberg (S) krumbukta sig inför frågorna i SVT:s Agenda på söndagskvällen. Foto: Patrik C Ã Sterberg / STELLA PICTURES
Näringsminister Mikael Damberg (S) Foto: Sven Lindwall

Det var närmast plågsamt att se näringsminister Mikael Damberg (S) krumbukta sig inför frågorna i SVT:s Agenda på söndagskvällen. Hur många av de 30 000 enkla jobb som ska skapas inom näringslivet har han lyckats ta fram hittills?

Detta är en osignerad ledartext. Expressens politiska hållning är liberal.

Man kan bara ana vad Damberg tänkte i sitt inre när Stefan Löfven i slutet av maj gav honom uppdraget. Det måste ha varit lika välkommet som en snöboll i nacken.

Svaren i Agenda blev därefter: "Det absolut viktigaste är att pressa ner den generella arbetslösheten." Que? Har näringsministern missat att Sverige har akut arbetskraftsbrist och flaskhalsar i stora delar ekonomin?

Och om snabbspåren: "Där har ju den svenska modellen levererat". Det måste sägas vara en mycket generös tolkning av verkligheten. Bara fyra procent av alla som är inskrivna i etableringsuppdraget på Arbetsförmedlingen deltar i ett snabbspår.

I stället började Damberg att prata om annat, såsom de 5000 beredskapsjobb som ska skapas inom myndigheterna fram till år 2020. Eller om de så kallade extratjänsterna inom välfärden, som har fått en påfallande trög start.

Extratjänsterna är förresten ingen insats för nyanlända, utan för långtidsarbetslösa. De syftar till att ersätta Fas 3 som är under avveckling, vilket förutsätter att man måste ha varit arbetslös i minst 450 dagar redan.

Den enda åtgärd som Damberg kunde peka på inom näringslivsområdet är utvidgningen av Rut-avdraget till att omfatta it- och flyttjänster. Var och en kan fundera över hur många enkla jobb till nyanlända som det kan tänkas skapa.

Det här speglar den stora tomheten inom socialdemokratin inför den gigantiska utmaning vi står inför. Den enda synliga strategin är att först tona ner problemet och sedan börja prata om annat.

Senast i en DN-intervju nyligen låtsades Stefan Löfven som att utmaningen framöver egentligen bara rör en mindre grupp på 25 000 som är lågutbildade och över 39 år. Till att börja med glömmer han de runt 118 000 personer som redan är inskrivna hos Arbetsförmedlingen och saknar gymnasieutbildning (varav 70 procent är utrikes födda). Dessutom finns det betydande problem även i yngre grupper. Av de som har invandrat i tonåren är det bara tre av tio som har en fullgjord gymnasieutbildning vid 24 års ålder.

Regeringen satsar visserligen på utbildning, vilket är utmärkt. Ett nytt studiestartstöd ska göra det mer lockande att sätta sig i skolbänken som nyanländ. Men erfarenheten hittills är att få nyanlända - ynka sju procent - går vidare till studier efter avslutad etableringsplan. Och bland de lågutbildade är den siffran ännu lägre.

Aptiten på att utbilda sig tycks med andra ord vara liten och den lär minska ytterligare med de nya asylreglerna.

Därför återstår bara olika varianter av sänkta löner. Hur det ska gå till borde en jobbkommission få i uppdrag att skissa på.

Alternativet är mer ministerbabbel med undvikande och glasartad blick.