Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Mer i plånboken är en frihetsfråga

"Jobbskatteavdraget."

Som allmänt olydig borgare får jag ibland frågan om vad jag tycker att alliansregeringen gjort bra.

Detta är en osignerad ledartext. Expressens politiska hållning är liberal.

Bland alla FRA-lagar och vapenförsäljningar till Saudiarabien kan jag sällan komma på något mer än just detta: skattesänkningarna för vanligt folk. Konstruktionen av jobbskatteavdraget är sådant att det är störst för människor med låga och medelhöga inkomster, och det är just de som behöver pengarna bäst, just där en skattesänkning ger störst frihetsökning.

För lika mycket som det finns frihet i välfärdsstaten, rätt utformad, finns det en konkret  frihetsökning  i att få mer kvar  i plånboken.

Varje gång man slipper leva på gröt i slutet på månaden, varje gång man inte får panik när barnet vuxit ur en jacka, varje gång man känner att allting faktiskt fungerar ekonomiskt är en seger för den med små inkomster.

Emotionellt är det ett fönster mot en annan värld.

Den som tjänar 18 000 kronor i månaden har med jobbskatteavdragen fått 1 169 kronor mer per månad att röra sig med. Det kan vara skillnaden mellan ekonomisk panik och ett helt okej liv.

Just därför gnager en aspekt av skattesänkningarna i mig. De allra fattigaste, som allra mest behöver pengar, har ju inte fått del av dem.

Jobbskatteavdraget bygger på att endast den som jobbar får sänkt skatt. Om du brukade tjäna 18 000 kronor i månaden får du i dag 13 770 kronor i sjukpenning. På det betalar du, om du bor i Stockholm, 25 procent i skatt. Den som jobbar och tjänar, säg, 26 000 i månaden, betalar å sin sida bara 22 procent i skatt.

Fattigpensionärer eller långtidssjukskrivna får alltså  betala mer av sina skrala  inkomster i skatt än vad trygga medelinkomsttagare gör. Vi har högre skatt på lägre inkomster.

Nu har ju regeringen en annan anledning till att vilja sänka skatten än vad jag har. Anders Borg vill att fler människor ska jobba. Han bryr sig mindre om huruvida de klarar sig och har en hygglig tillvaro med sina inkomster.

I vårpropositionen i veckan påstod också Borg att jobbskatteavdraget lett till 120  000 nya jobb.

En titt på siffrorna avslöjade dock att det bara handlade om en teoretisk modell, att så många fler teoretiskt sett borde jobba, med den sänkta skatten.

Reellt har man dock inte kunnat konstatera några sådana effekter.

En annan invändning är att a-kassa eller pension inte på samma sätt som lön är någons "egna pengar".

Den moraliska aspekten av att få behålla mer försvinner då, menar vissa. Det är inte sant.

De svenska socialförsäkringarna är nästan enbart omfördelande över tid, man betalar in under vissa perioder och får tillbaka under andra, som när man fått barn eller gått i pension.

Ur alla rimliga moraliska  perspektiv är pensionen  lika mycket egna pengar  som den lön man betalade pensionsavgifter på.

Men höjt grundavdrag, ett sätt att sänka skatten också för de fattigaste, står inte ens på regeringens lista över sådant man vill göra.

Kristdemokraterna kämpar för sänkt skatt för pensionärer, men tycks inte få Borg på sin sida.

Det är ledsamt.

Sänkta skatter är ju inte en fråga som är viktigast för de välmående. Borgerligheten låtsas bara ofta som om det var det.