Med klimattullar kan EU pressa Kina och USA

EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen tänker helt rätt.
Foto: STEPHANIE LECOCQ / EPA / TT / EPA TT NYHETSBYRÅN

Klimattullar är nödvändiga om EU ska ställa om och förmå Kina och USA att göra likadant. Vad menar kritikerna att alternativet är?

Detta är en osignerad ledartext. Expressens politiska hållning är liberal.

På onsdagen presenterade EU-kommissionen sitt stora klimatpaket. Det omfattar ett dussin förslag för att pressa utsläppen med 55 procent till 2030 och noll till halvsekelskiftet. 

Kraven på mer förnybar el och färre kalhyggen i skogen höjs, liksom golvet för bensinskatterna. Laddstolparna ska bli fler. Förbränningsmotorerna förbjuds till 2035.

Som vanligt ska parlamentet och regeringarna i ”rådet” säga sitt innan allt jämkas samman till skarpa lagar. Förhoppningsvis har de tillräckligt med bett för att omsätta de fina föresatserna i praktiken. 

Viktigast är förslaget på koldioxidtullar mot omvärlden. Kommissionen vill i praktiken utsträcka EU:s system med utsläppsrätter, som innebär att europeiska företag betalar för sina utsläpp, till länder där företagen inte gör det. 

Logiken är glasklar. I dag straffas i princip de europeiska företagen för sina klimatambitioner – konkurrenter i till exempel Kina som slipper köpa utsläppsrätter eller betala koldioxidskatt har ju lägre omkostnader. Risken finns också att företag i Europa flyttar produktion till andra länder och därigenom rundar systemet.

Ovanpå det sätter klimattullarna press på andra länder att ställa om snabbare. Den gemensamma marknaden är världens största och företag i länder med egna utsläppsrättssystem eller koldioxidskatter slipper avgiften, enligt kommissionens förslag.

I avsaknad av en global koldioxidskatt är klimattullar det mest logiska alternativet.

Tanken är helt rätt, men ska tullarna få riktig effekt måste även utsläppsrättssystemet på den inre marknaden stramas upp ytterligare. 

Utsläppsrätterna måste ner i antal så att priserna stiger och drivkrafterna att ställa om stärks. Sjöfarten och vägtransporter måste omfattas. Annars kommer drömmarna om nollutsläpp att förbli fria fantasier. 

Kommissionen är inne på samma spår. Risken är dock att ambitionerna urvattnas när lagförslagen ska manglas av parlamentarikerna och regeringscheferna. Svenska företrädare bör inte vika en tum. Utsläppssystemet är EU:s överlägset viktigaste klimatinstrument och ska målen nås är åtstramningen helt nödvändig. 

Likadant med klimattullarna. Visst, man kan invända att lösningen är trubbig, att mobiltelefoner och andra produkter består av insatsvaror från en mängd länder, att utsläppen därför är svåra att mäta och att avgifterna därmed riskerar att bli godtyckliga. 

Men vad menar kritikerna att alternativet är? Godtycket är enormt under den rådande ordningen också – fråga EU-företagen som tvingas konkurrera på sämre villkor. WTO har dessutom mekanismer för att lösa ut tvister om avgifterna skulle slå fel. 

Frihandeln måste värnas och oron för att gröna tullar ska ge protektionistiska spridningseffekter bör tas på allvar. Men vi befinner oss i ett klimatnödläge. I avsaknad av en global koldioxidskatt är klimattullar helt enkelt det mest logiska alternativet. 

Det är utmärkt att kommissionen lägger skarpt förslag.