Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Maud Olofsson borde veta hut

Maud Olofsson.. Foto: EMIL NORDIN Foto: Robban Andersson

Konstitutionsutskottet, KU, vill försöka bringa reda i hur det gick till när statliga Vattenfall år 2009 köpte det nederländska energiföretaget Nuon för 95 miljarder kronor. En affär som har varit katastrofal.

Detta är en osignerad ledartext. Expressens politiska hållning är liberal.

Men dåvarande näringsminister Maud Olofsson har meddelat att hon inte tänker infinna sig i riksdagen och svara på frågor. Hennes dåvarande sakkunniga i frågor om statligt ägande - Elisabeth Thand Ringqvist, numera vd för Företagarna - tänker inte heller komma.

Olofsson hävdar att det fem år efteråt skulle vara svårt att svara på alla frågor, att hon inte har något att tillägga. Och visst kan det vara besvärligt att långt i efterhand erinra sig skeenden; särskilt korta, muntliga samtal.

Men det är ett problem svenskt rättsväsende brottas med dagligen. Ta bara förra veckans uppmärksammade tingrättsdom, som friade läraren som släpat ut en störig elev. Händelsen i Höör inträffade 2008. Tidsutdräkterna är bedrövliga, men de ger ändå ingen rätt att vägra medverka i rätten.

Konstitutionsutskottet är ingen domstol, och den ska inte vara det. Men för varje minister och tjänsteman, sittande som före detta, bör det vara en hederssak att komma och svara på frågorna. Syftet med KU är att regeringskansliet ska undvika att upprepa misstag.

Om KU inte kan få klarhet i förlopp som ledde till besynnerliga beslut - då går ministrar och tjänstemän, sittande och kommande, miste om en värdefull möjlighet att lära sig en läxa.

Vad Vattenfall anbelangar finns många medskyldiga under två decennier. Den exceptionella shoppingen av energiföretag på kontinenten inleddes när Göran Persson var statsminister och näringsministern hette Anders Sundström, samme Sundström som satt i styrelsen för Vattenfall när beslutet om att köpa Nuon togs.

Det har funnits en kultur av en självsvåldigt expansiv företagsledning som ägaren staten, oavsett färg på regering, låtit hållas så länge utdelningskronorna rullat in. Någon vidare riskbedömning har inte förekommit. Och det har straffat sig, med Nuon som det dyraste exemplet.

KU-ledamöter ägnar sig till och från åt politiskt pajkrig om petitesser. Om man ska vara vänlig mot Maud Olofsson får man tro att det var sådant hon syftade på när hon i februari uttalade att hon har "extremt lågt" förtroende för institutionen. Men Noun-affären är ingen småsak; värdet på verksamheten i Nederländerna är redan nedskrivet med 30 miljarder och det kan bli lika mycket till.

Maud Olofsson och Elisabeth Thand Ringqvist bör tänka om och ställa upp när riksdagen kallar. Annars måste parlamentarikerna tänka om och ändra riksdagsordningen så att ansvariga politiker och tjänstemän, också de som slutat, tvingas inställa sig.

Precis som utbildningsväsendet ska fokusera på lärandet ska riksdag och regering göra det. Skolk ska inte accepteras, vare sig i skolan eller i KU.