Malin Siwe
”Hållbarhet” är ett signalord som präglar det offentliga Sverige. Det finns ingen gemensam definition och än mindre enighet om vad som är hållbart. Men det låter bra, inriktat på att rädda världen liksom.
Vid Göteborgs universitet, GU, startar projektet ”Kritisk djurpedagogik i miljö- och hållbarhetsundervisning” som ska pågå i tre år.
Gymnasielärare bjuds in till work shops där de ska utbildas om relationen mellan människa och djur.
GP.se har skrivit om projektet och berättar om uppgifter deltagande lärare kan få:
”Undersök hur vårt språkbruk upprätthåller djurutnyttjande (t.ex. att kon ”ger” oss mjölk).”
”Pröva vegansk matlagning och odling.”
Doktoranden Jonna Håkansson - tidigare talesperson för Djurrättsalliansen - håller i det hela. Hon söker deltagare bland annat i Nätverket för samhällskunskapslärare på Facebook.
Där ger hon sin förklaring till gängvåld och skjutningar: ”Visste du till exempel att våldsbrotten ökar i städer där slakterier anläggs?”
Den frågan kan vara ett bra undervisningsunderlag - för en genomgång av begreppen kausalitet, korrelation och slump.
Men det är inte avsikten. Lärarna ska lära sig att ifrågasätta djurhållning i allmänhet och livsmedelsindustri i synnerhet. Och så ska de utveckla ”undervisningsmateriel- och praktiker”, skriver Håkansson.
Projektet har lett till en smärre storm på GU. Någon måtta på hur aktivismen äter sig in i akademin måste väl ändå finnas, anför kritiker i GP.
Justitieombudsmannen har rätt - demonstrationer hör inte hemma på skoltid. Ingen ska känna sig tvungen att ha en bestämd åsikt. Än om den är välment.
Ja, det är riktigt illa. En tröst i bedrövelsen är att det handlar om vuxna människor, och i nästa led gymnasister, som borde ha hyggligt utvecklat kritiskt tänkande.
Det är sjufalt värre med all lärar- och rektorsledd aktivism på lägre skolstadier, och den är vanlig. Men faktiskt inte tillåten i alla former.
I somras gav justitieombudsmannen besked - att påbjuda demonstrationer på skoltid är inte okej. För enligt Regeringsformen får det allmänna inte tvinga någon att delta i sammankomst för opinionsbildning.
Ett av ärendena gällde Västangårdsskolan i Umeå. Där hade årskurserna 1-5 vid haft temavecka om klimat och hållbarhet. Den avslutades med att eleverna tågade med plakat till en plats utanför skolan och redovisade sina resultat.
Föräldrarna var inbjudna, ärare hade mejlat politiker i grundskolenämnden om att manifestationen var en tydlig signal till dem att agera för klimatet.
Sådant ska ingen känna sig tvingad till. Inte heller att vifta med Prideflaggor på skolgården, som var avslutningen på temaveckan för människors lika värde på Pilbäcksskolan i Växjö.
Även om rektor eller lärare muttrar i mungipan att deltagandet är frivilligt uppstår en stor press på elever som kanske har invändningar.
Dessa avgöranden av JO verkar inte ha spridits i Skolsverige. I slutet av mars ordnade rektorn vid Altorpskolan i Herrljunga demonstration för Ukraina, under skoltid.
Det är galet, om än avsikten är god. Rektorer och lärare ska inte agera aktivister på arbetstid. Varken på skolor eller på universitet.
Lärare, elever och studenter får gå i hur många demonstrationståg de vill. På sin fritid. För där hör aktivismen hemma.