Malin Siwe

Skejtparkerna är gjorda för ungdomar

På ungdomarnas begäran byggs det skejtparker i var och varannan kommun. Men när fikande föräldrar sitter i streettrapporna och tittar på sina förskolebarn som åker sparkcykel i poolerna - då blir det heta bråk.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

I Stockholm försöker staden lösa det genom att ha olika regler i olika anläggningar. I Högdalen och Kristineberg får man inte cykla, medan den stora betongbanan i Rålambshovsparken är öppen för alla. Det hindrar inte att det gruffas. Allra helst när det inträffar olyckor, som när en skejtare i övre tonåren gör ett trick och landar på en femåring som överraskande kommer kryssande på kickbike, som sparkcyklar kallas nu för tiden. Om man inte säger scooter. Sparkcykel låter inte coolt.

Striderna är inget Stockholmsfenomen. I Umeå har kommunen infört regeln att sparkare inte får använda anläggningen, som ironiskt nog heter Sparken, annat än mellan åtta på morgonen och ett på eftermiddagen. När Västerbottenskuriren skrev om konflikten i våras tände läsarna till, 181 kommentarer kom på nolltid.

Där påpekade "Kickgrabbens mamma" att hon minsann betalt mer skatt än de skejtande ungdomarna och att hennes pojke nu bara kunde utnyttja parken tio timmar i veckan under skoltid. Orättvist liksom. Medan skejtare hävdade att Sparken inte är en allmän lekplats utan konstruerad just för skateboard - för övrigt godkänd som sport av Riksidrottsförbundet i maj.

I Falkenberg har man valt samma lösning. I Falun är användandet oreglerat och känslorna svallar. Skejtare berättar i Dalarnas tidning att de försökt säga till föräldrar som sitter och fikar på de kanter och trappor som är gjorda för att åka på. Men att de har givit upp eftersom föräldrarna inte fogar sig.

I Stenungssund vittnar skejtare om många fysiska krockar med mindre barn på sparkcykel. Barnen gråter, rapporterar till föräldrar som dyker upp och skäller ut brädåkarna: De ska köra sakta och försiktigt, fast själva anläggningen är byggd för att det ska gå hastigt och högt.

Inte nog med det, många skejtparker blir dessutom mycket dyrare än beräknad. Som i Forshaga i Värmland. Parken skulle ha kostat 1,6 miljoner och invigts i fjol. Senaste uppskattningen är att invigning blir i augusti och kostnaden drygt den dubbla, berättar NWT.

Återstår då frågan om den ger mer glädje än gräl; om man klarar att samsas i Forshaga, när man misslyckats på så många andra håll. Man kan tycka att skejtföreträdare och sparkföräldrar borde kunna enas om att yngre barn håller till en del av anläggningen och brädåkarna i en annan. Men det går uppenbarligen inte.

Då är det rimligt med tidsregler som gör att ungarna på kickbike som är där utan övervakning, sällan tretton år fyllda, har begränsat tillträde i tid. Barnen som är så små att de måste passas har inte i anläggningarna att göra alls. Knattarna har inte den överblick som krävs ens för att upptäcka när en kickbiketricksande elvaåring kommer.

Föräldrar kan med fog köra ut rökande och krökande tonåringar som lägger beslag på gungor på lekplatser. Men brädåkande unga har lika stor rätt att hävda att skejtparken är gjord för dem och inte för femåringar på sparkcykel.

Allt är inte till för alla hela tiden, inte ens om det betalas via skatten.