Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Malin Siwe

Proffsen föll på eget grepp

Läkare, lärare och poliser måste erkänna sitt ansvar för bristerna i verksamheterna.

Annars kommer politikerna inte att känna den tillit som är nödvändig för att släppa på tyglarna och lita på professionerna.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Ordförande för Läkarförbundet, Lärarnas riksförbund och Polisförbundet skrev i går en gemensam artikel på DN-debatt. De klagade över att utvärderingarna av verksamheterna har "kidnappats av administratörer och ekonomer". De krävde större inflytande för sina medlemmar i styrningen av vård, skola och polis. Och de klagade inte minst på dokumentations- kraven.

Facken har rätt i att kraven på skriftliga rapporter blivit hysteriska. Men det har sin förklaring, och det är just att politikerna i hög grad länge litade på professionen. Ta skolan.

Betygen på lägre stadier togs bort eftersom ledande pedagoger hävdade att eleverna skulle lära sig mer om de inte kände sig dumstämplade av en etta, två eller trea. Barnen skulle skaffa sig djupare kunskaper när de inte ägnade sig åt kunskapsbulemi vid betygsatta prov.

Det blev inte riktigt så. Kunskapsnivåerna sjönk år efter år.

Självfallet berodde det inte bara på betygsfriheten, inte ens mest, men den bidrog till att kommunikationen med hemmen försvårades. Visst hade man utvecklingssamtal, men det var många gånger otydliga tillställningar. Lärare lindade in när de talade om svårigheter, föräldrar trodde allt var bra. Sedan kom första betygen i årskurs åtta som en chock.

Inte underligt att politikerna tyckte att professionen inte haft ordentlig styr på verksamheten.

Så kom krav på individuella utvecklingsplaner, bland annat från Håkan Juholt. Det blev lag den 1 juli 2005, under Göran Perssons tid.

Därefter har regeringen Reinfeldt styrt ytterligare genom krav på skriftliga omdömen. (De försvinner till viss del nu när betyg ska ges från sexan.)

Den första vårdgarantin infördes också av S-regeringen Persson.

Köläget var fullständigt ohållbart, professionen styrde utan större hänsyn till patienterna.

Därför fordrades politiska ingripanden. Också här har den borgerliga regeringen byggt på, till exempel med pengasystemet kömiljarden som har sina brister.

Kraven på dokumentation handlar bland annat om att öka möjligheten att komma till rätta med vårdskador, många besök är en följd av att tidigare insatser gått fel. Trots att de har utförts av professionella.

Och var fjärde landstingsanställd i sjukvården desinfekterade inte handsingarna som hen skulle före patientkontakt i förfjol. Bara en sån sak.

Riksdagen prioriterar bekämpning av nästan varje brott, vilket betyder att proffsen väljer som de vill. Så detta invänder polisen inte mot, fast allmänheten gör det.

I debattartikeln klagar Polisförbundet över krånglig rapportering i datasystem som inte kommunicerar med varandra. Men de är varken beställda av Thomas Bodström eller Beatrice Ask. Inköpen är i regel attesterade av polischefer.

Det perfekta utvärderingssystemet finns inte. Inte ett fulländat ekonomiskt styrsystem heller. Det är möjligt att regelverken kan bli bättre med fackens hjälp, så politiker och administrativa chefer kan gärna samtala med dem.

Men total tillit - det kan bara den som förtjänar det få. Ett första steg är att proffsen erkänner att de inte alltid varit så proffsiga.