Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Malin Siwe

Nu får besvikna partister inte förstöra för Sabuni

Foto: ANNA-KARIN NILSSON / ANNA-KARIN NILSSON EXPRESSEN

På fredag väljs Nyamko Sabuni till partiordförande för Liberalerna. Hennes interna motståndare måste låta henne utse sin ledningsgrupp själv, annars får L inte den nödvändiga omstarten.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

I helgen stod det klart att majoriteten av de medlemmar i Liberalerna som röstat om ny partiledare föredrog Nyamko Sabuni. På måndagen föreslogs hon även av valberedningen, som dock inte var enig. Två av sju ville hellre ha Erik Ullenhag.

Ullenhag gav dock inte upp förrän på tisdagen, möjligen sonderade han hur många ombud som kunde tänkas välja att rösta efter eget huvud i stället för efter resultatet av medlemsomröstningen i hemlänet. En och annan hade ju deklarerat att jaget går före laget.

Vare därmed hursomhelst. Ullenhag meddelade sitt beslut på Aftonbladets debattsida. Och skickade med ett råd till partikamraterna.

”Kom ihåg – våra partivänner är inte våra fiender. Inte heller andra partier är våra fiender”, skrev han.

Konflikter finns i alla partier

Det låter vackert. Men i praktiken är det rent lögnaktigt. För att prata Björklundska: Så här - varje partist har sin värsta antagonist i det egna partiet av den enkla anledningen att antalet uppdrag är begränsade. Det finns en partiledare, utom i Miljöpartiet som har två språkrör. 

Det finns en gruppledare i riksdagen och kommunfullmäktige, och antalet ledamöter är begränsat. Bara nya partier - dit SD får räknas - har problem med att fylla attraktiva stolar. I de gamla partierna råder hela-havet-stormar, och allra värst när valresultatet varit dåligt.

Liberalerna, före detta Folkpartiet, har tappat mandat i riksdagsvalet sedan man talade om ”Leijonkungen” 2002. Då hamnade 48 folkpartister i riksdagen. Efter alliansens segerval 2006 var man nere i 28. Nu har partiet 20 mandat och dålig stämning, som det alltid blir i motgång när man slåss om inflytande och god inkomst som riksdagsledamot eller politisk sekreterare.  Det gäller i varje parti.

Det är ofta lättare att vara verkligt god vän med en politiker i ett annat parti, trots att man har olika ideologier. För man slåss inte lika personligt om brödfödan som med de så kallade partikamraterna.

För Liberalerna har inte bara rikstrenden varit usel. EU är en av partiets paradfrågor. I valet till Europaparlamentet i maj klarade L spärren med ynka 0,13 procentenheter. 

Inte undra på att det är irriterat, nervöst och grinigt. Så pass att Erik Ullenhag är förskräckt: ”Tonen i sociala medier chockar mig faktiskt”.

Låt Sabuni välja sitt eget folk

I sin valkampanj talade han om att göra Sverige snällare. Det är nog inte nödvändigt. Däremot bör Liberalpartisterna bli snällare. Ullenhaganhängarna bör inte propsa på att vara rikt representerade i den nya ledning Nyamko Sabuni rimligen samlar runt sig. Hon måste få välja sitt eget folk som hon kan känna sig trygg med, och däribland gärna någon som är tillräckligt drillad i maktspel för att upptäcka internt utrullade snubbeltrådar.

Nyamko Sabuni måste få köra sitt lopp utan att utsättas för internt krypskytte. Tidigare Folkpartiledare och andra partiveteraner bör avhålla sig från recensioner och råd.  Annars hamnar Sabuni i samma usla läge som Mona Sahlin gjorde på sin tid. 

De liberaler som surar måste minnas att det bara är framgångar för Nyamko Sabuni som ger plats i de folkvalda församlingarna även för dem som ser sig som ett slags finare socialliberaler.