Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Malin Siwe

Malin Siwe: Glöm inte krisåret 1992

I oktober köpte jag bostadsrätt. I mars försvann det fasta jobbet.

I maj var jag vikarie igen, med två tredjedelar av den gamla lönen.

Snart hade bostadspriserna halverats.

Det var 1992.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Den erfarenheten har stärkt mig än mer i mitt gnetande. Det gäller att ha en ekonomisk buffert. Man kan bli av med jobbet, bostadsmarknaden kan gå åt skogen. Spara först, spendera sen, men ha alltid en god reserv.

Jag klarade krisen, liksom de flesta andra. Men det var ändå ett stort antal människor som fick se sitt liv ta en tröstlös vänding.

När arbetet försvann vägrade banken fortsatt höga lån när det var omsättningsdags, bostaden fick säljas med förlust. Kvar stod människor utan arbete, med en sämre bostad och en stor låneskuld som tickade ränta.

Andra stannade kvar i olyckliga samboskap för att de inte hade råd att ta bostadssmällen. Några avstod från att flytta dit jobben fanns eftersom det skulle ske till priset av låneskuld utan tillgång, med bettskena skulle man nog klara svackan.

Bostadspriserna repade sig på knappt tio år. De flesta hade fixat det, om än med en hårsmån. Några hade torskat tungt. Andra hade gjort fina bottenfynd under dyket. Sedan började priserna skena och hushållens lånekvot att öka.

 

Nu sprider sig nervositeten. Inte så mycket bland de svenska bostadsköparna som bland politiker och ledande bankmän. Hösten 2010 infördes bolånetak på 85 procent av marknadsvärdet. Men det kringgås med blancokrediter och nya medlåntagare.

Swedbanks vd Michael Wolf efterlyser statliga krav om att låntagarna ska amortera.

Det görs minsann i Finland, där hushållens skulder är 100 procent av deras inkomster.

I Sverige är kvoten 165 procent, vilket är en västanvind mot vad det var i Danmark.

Där var skuldprocenten 275 procent när bostadspriserna började falla, de krympte med en femtedel på lika många år.

Amorteringskrav går också att manövrera runt. Att finländarna inte har lån över nocken beror till stor del på att möjligheten att dra av ränteutgifter mot löneinkomster är beskuren, det handlar om en dryg tusenlapp i månaden.

Sverige skulle med fördel kunna införa motsvarande begränsningar, men det går inte att göra isolerat. Det bör vara en del i en större skatte reform, och en sådan tar tid att utreda och enas om.

Till dess finns en sak att göra, för alla på bostadsmarknaden. Det gäller att sjunga sparandets, amorterandets lov.

Finansminister Anders Borg kan börja prata lika mycket om ordning och reda i privatfinanserna som i statsfinanserna.

Wolf och de andra bank bossarna kan säga åt sina privatråd givare, personliga bankmän eller vad kamrererna kallas för tillfället, att ha 1992 som mantra. Kunderna ska få höra, gång på gång, hur det kan gå.

Mäklarna har också intresse av att predika om 1992. Kortsiktigt gynnas yrkeskåren av prishöjande bostadspimpning men vänder marknaden blir bekymren desto större.

I Danmark görs det mycket få affärer, och utan affärer blir det inga vinster.

 

Berättelsen om 1992 är viktigt. Historien upprepas aldrig, men liknande skeenden är möjliga.

Att vi återvänder till det våra föräldrar och mor- och farföräldrar var med om är däremot uteslutet.

Politikerna kommer inte att göra om misstaget att låta människor direkt tjäna på att låna. Men Slösa behöver ändå ta ett tag till med kammen.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!