Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Malin Siwe

Landsbygden måste ta hand om utbölingarna

Glava kyrka i Värmland är prästlös. Men 1 augusti i år återvänder Charlotte Hartwig Lundh. Foto: By Riggwelter - Own work, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=5498985

Många av påskens kyrkofirare får se prästbristen. I en del kyrkor predikade lekmän, i andra ryckte pensionärer in. Särskilt i små församlingar. 

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Det råder stor prästbrist i Sverige. I Värmland är var fjärde tjänst vakant. Och det ser illa ut över allt, utom i Uppsala. Svenska kyrkan försöker ragga i Finland, är arbetslösheten är sju procent, och i Tyskland. 34-åriga Anna Marie Düring från Kiel gjorde sin debut i Sunne på första advent.

En vanligare lösning är att pensionerade präster tar vikariat eller gör kortare inhopp. Svenska kyrkan delar också ut venia, tillstånd för lekmän att predika. Men de får inte sköta riter som nattvard, dop och vigslar.

På sitt sätt är det som i skolan. Där finns också inhoppande pensionärer och en massa lekmän i lärarbristens spår. Och även här hamnar Glessverige på efterkälken.

Inte ens hälften behöriga lärare

Skolverket håller reda på andelen behöriga lärare. Den är lägst i Norberg i Västmanland, 42,7 procent. I jämtländska Ragunda är andelen 42,9. Laxå i Örebro län har 47,6 procent och halländska Hylte klarar precis hälften.

I toppen finns också mindre orter. Vackra Vadstena toppar med 89,9 procent före Vännäs, 88,3, som med tre mil till Umeå närmast är att se som en förort med norrländska mått mätt.

Behörighetssnittet bland svenska kommuner är Sverige är 71,4 procent. Stockholms stad ligger strax över. Men det är väldiga skillnader mellan skolorna. En del små friskolor och större kommunala skolor i utanförskapsområden har obehörighet på sorlig småortsnivå.

Lärare väljer lugn före hög lön

Storstäderna försöker i viss mån locka med höga löner till de lärare som går till skolorna i problemområdena. Det går så där. Erfarna lärare som jobbar med ambitiösa elever i lugna stadsdelar är sällan beredda att byta till skolor med stök och stor omsättning på elever och personal ens om de får 15 000 kronor mer i månaden.

Kanske skulle sådana lönelyft kunna locka fler lärare till landsorten. Men förmodligen går det lika trögt. Problemet är dock det rakt motsatta - bristen på rörlighet. Det är svårt för en utsocknes att skaffa umgänges och bli sedd som en bybo bland andra.

Inflyttaren - oavsett om hen är präst eller lärare - tas med glädje emot som fotbollstränare och scoutledare, men har svårt att få in en fot när ortens umgängescirklar är cementerade sedan barnsben. 

Åtskilliga människor har flyttat till sin fysiska drömmiljö - Gotland, Siljan och Österlen - för att upptäcka att valet är att umgås med andra utbölingar, leva i ensamhet eller flytta därifrån. Åtskilliga har gjort det senare valet. Människor vill få höra till och räknas med.

Domare, läkare och tandläkare saknas också

Varken lärar- eller prästbristen löser sig utan att fler söker sig till yrket. Men Småortssverige måste öppna sin famn för att behålla de icke "barnfödda" - bara det lokaltidningsordet, hur skulle man annars vara född? - som vågat sig dit.  Krama din akademiker, bjud hen på kaffe och varför inte fredagsmys?

Annars kommer vi fortsatt läsa om hysteriskt stigande hyrläkarnotor i landstinget, om domarbrist i tingsrätterna, om hur tandläkarkrisen slår hårt mot inlandet. För att ta några färska exempel.

Politikerna kan laborera med löner och andra arbetsvillkor. Men ett välkomnande lokalsamhälle kan bara medborgarna åstadkomma.  

 

Läs också: Kommuner med många nyanlända behöver hjälp 

Rättvisa är inte en opera i varje buske

Landsbygden kan inte räddas av önsketänkande