Malin Siwe
I SCB:s senaste stora partsympatiundersökning fick Miljöpartiet 3,3 procent.
Det är till och med en promille lägre än Liberalerna som krisat länge. Trots att klimatfrågan ständigt är aktuell; också utan FN-konferens i Stockholm, dit deltagarna förstås flugit.
En gängse förklaring till det låga stödet för MP är att alla partier numera ägnar viss möda åt klimatförslag. Även så - det parti som driver på borde kunna attrahera.
Men de svenska gröna tappar stadigt, medan deras tyska systerparti når stora framgångar.
Har den växande misstron bara med sakfrågor att göra? Knappast. Det är nog mer en aning om att något inte stämmer.
I sin nya bok ”Oceankänslan, om behovet av en ny berättelse” visar förra språkröret, tidigare bistånds- samt miljö- och klimatministern Isabella Lövin var det skaver. Sannolikt oavsiktligt.
Så här skriver hon:
”Problemet är inte ens klimatförändringarna, de är symptomen på det verkliga problemet. Det verkliga problemet, som Gus Speth, grundaren av World Resources Institute, påpekat, stavas i stället egoism, girighet och likgiltighet.”
Inte undra på att människor som gärna ser skärpta utsläppsregleringar, fiskekvoter och miljöskatter ändå drar öronen åt sig.
Att skapa Den Goda Kloka Människan på politisk väg är en frånstötande, och farlig, ambition. Det har föga med vardagsdemokrati att göra, utan är mer en messiansk föreställning. Även om den är sekulär.
Människa förresten. Kära du, du är en delmängd biomassa.
”Av den totala biomassan av däggdjur är i dag svindlande 36 procent människor, 60 procent våra boskapsdjur och mindre än 4 procent - alltifrån möss till valar - vilda djur”, skriver Lövin.
Hon refererar att den legendariske naturfilmaren David Attenborough under sitt långa liv sett utrymmet för den vilda naturen krympa från 66 till 35 procent.
Jaha. Vad är då en lämplig andel för människan av biomassan däggdjur och hur ska den minska?
Det säger Lövin inget om, men en sak är säker - att slopa flerbarnstillägget i det svenska barnbidraget förslår inte långt.
Hur som helst är denna människokrympande tankfigur ingen röstmagnet.
Isabelle Lövin har lämnat sina ledande uppdrag i rikspolitiken. Märta Stenevi har tagit över som kvinnligt språkrör.
Men vardagsfrånvändheten är densamma. Det märktes när Expressen följde med på dörrknackning och hemmamöte i Eskilstuna.
Miljöpartiet ska motivera sin existens i riksdagen måste det visa att det begriper något om svensk vardag.
Klimatomställning blir inte alls smärtsam, dyr och jobbig.
”Det handlar om vilka politiska vägval vi gör, och om vi väljer att stötta företag eller om vi väljer att stötta människor”, sa Stenevi.
Som om inte företag ägs och drivs av människor, som behöver någorlunda förutsägbara villkor för sin verksamhet. Precis som alla hushåll.
Det finns ofta goda sakliga skäl att ifrågasätta offentliga stöd till företag. Men Stenevi gör det med argumentet att ”ett företag är en konstruktion på ett papper”.
Det är varje förordning och lag också. Ja, själva demokratin. Och den är livsviktig ändå.
Om Miljöpartiet ska motivera sin existens i riksdagen måste det visa att det begriper något om svensk vardag. Och vara tydligt när klimat- och miljömål, också papperskonstruktioner, krockar.
Målkonflikterna är många. Kärnkraft är bra för klimatet. Men MP har drivit på avvecklingen av miljöskäl. Där har de varit otvetydiga, fastän mer styrda av sin historia än av rationella överväganden.
Mental omställning är minst lika svår som teknisk.
När ny el ska fram i enorm omfattning – för att ersätta bensin och olja i transporter och för att byta ut kol vid produktion av järn och stål – uppkommer nya konflikter.
Det är vindkraftverk som har negativ påverkan på djurliv. Det är solcellsparker som kan placeras på (dålig) jordbruksmark.
Och så ska en växande befolkning bo. Då krävs cement. Kalkbrytningen på Gotland kan vara dålig för grundvattenförsörjningen. Men är det bättre att importera? Även kalkbrott i andra länder har miljöpåverkan och dessutom tillkommer utsläppande transporter.
Lövin berättar i sin bok att bland det första hon gjorde som biståndsminister 2014 var att annonsera att Sverige ska ge fyra miljarder kronor till FN:s Gröna klimatfond.
18 sidor senare skriver hon om FN-fonden igen: ”styrelsearbetet från dag ett har varit dysfunktionellt, med ständiga konflikter” och ”smutsigt spel”.
Målkonflikt igen. Är det vettigt att ge stora bidrag till organ bara för att de har fina namn och ädla syften?
Namnet Miljöpartiet låter ju också bra.