Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Malin Siwe

Hög standard dödar elitidrotten i småorter

Rätt tomma läktare när blivande mästarna Linköpings FC hemmaslog Mallbacken i april.
Foto: JOSEFINE LOFTENIUS

Det moderna Vittsjö är känt för två saker. En oomtvistat god, det allsvenska damlaget i fotboll. Och så språkröret Gustav Fridolin.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Vittsjös damer har dock ett bekymmer; Fotbollförbundets uppblåsta standardkrav på arenorna. I damallsvenskan ska det finnas 800 sittplatser. Under tak. 

Det finns inte i byn Vittsjö i norra Skåne med 2 600 invånare. Med tanke på att hemmapubliken snittade 518 personer förra säsongen räcker platserna som finns. Men Fotbollförbundet vill inte ge dispens längre. Beslutet är överklagat, men hoppet om ändring svagt.

Regler är regler. Fotbollshöjdarnas utgångspunkt är att många sittplatser i sig drar folk. 

Öde på Stockholms stadion

Djurgårdens damer spelar sedan 2013 på Stockholms stadion. Där finns 14 417 sittplatser. Med Fotbollsförbundets logik borde det vara folkfest.

DIF:s påhejare gick knappt att upptäcka i den stora tomheten, i medeltal 376 personer. Sämst i allsvenskan.

Mallbacken, en by med något hundratal invånare i norra Sunne, snittade 622 åskådare på Strandvallen. Men åkte dessvärre ur ändå. Och det suckades om att det kanske var lika bra; arenan hade fått underkänt. Trots utbyggnad.

I Mallbacken är man lika oförstående för kraven som i Vittsjö. En trogen besökare på Strandvallen vittnade i nwt.se om att folk umgås under matcherna, flyttar runt sina medhavda stolar. Iklädda regnställ om så är nödigt.

De pallar dåligt väder. Men varken fansen eller kommunerna tål den ekonomiska påfrestningen de höga arenakraven innebär. 

Insamlingen med stridsropet "Vittsjö skall spela i Vittsjö" hade fått in 78 995 kronor förra veckan. Det räcker inte långt.

De orimliga kraven drabbar inte bara damfotbollen. På herrsidan är Brommapojkarna, Falkenberg och Värnamo några av alla klubbar som kan vittna.

Hockey och innebandy också drabbade

Det gäller inte bara fotbollen. Hockeyn, handbollen, innebandyn - alla idrottsförbund har ohemula anspråk på läktarplatser, belysning och omklädningsrum.

Kraven slår framför allt mot Småortssverige. I stora städer skulle olika lag kunna samutnyttja arenor. (Om den goda viljan funnes, vilket sällan är fallet). 

I Småortssverige finns inte den möjligheten. Och elitidrotten är stark där. Än så länge. Inte minst på damsidan. Ett av de lag Mallbacken kommer att möta i kampen om att komma tillbaka till allsvenskan är Assi IF från Risögrund, ett ställe få prickar in på en blindkarta. Ledtråd, Kalix kommun.

Rätt många har nog dåliga begrepp om var en del av lagen i herrarnas superliga i innebandy befinner sig i geografin, som Höllviken och Mullsjö.

Det är utmärkt att det sportas på elitnivå också på mindre orter i Sverige. Det är bra för idrottare som vill bo kvar och ändå kunna kämpa med de bästa. 

Det stärker sammanhållningen i bygden. Där ser folk gärna en eventuell finalmatch tillsammans på inhyrd storbildskärm utanför arenan. Åtminstone hellre än att betala dyrt för halvtomma nya läktare, via föreningsavgiften eller skatten.

Sportförbundens krav på sittplatser med anatomiska stolar kommer att tömma de läktare som finns. När ingen kan betala investeringarna lägger lagen ner elitambitionerna. 

Så bidrar de sportstyrande aktivt till att påskynda flytten från landet, kan man inte ens få vara idrottselit där så drar man till storstan. 

Förbundens krav är orimliga också för många residensstäder. Men för småorterna är de rena döden. Topparna bör tänka om och välja livet.