Malin Siwe

Ett pansarskott i (v)änsterfoten

Foto: ANNA-KARIN NILSSON
Må det demokratiska Ukrainas flagga åter få vagga fritt och i fred. För det behövs omvärldens stöd. Också med vapen.
Foto: GERARD BOTTINO/SOPA IMAGES/SHUTTERSTOC / GERARD BOTTINO/SOPA IMAGES/SHUTTERSTOCK SHUTTERSTO

Partiledare Nooshi Dadgostar och Ali Esbati skolkade från omröstningen om att skicka vapen till Ukraina. Det är fortfarande ingen jävla ordning i Vänsterpartiet.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Ursäkta svordomen, men den är från ett legendariskt citat av VPK-ledaren CH Hermansson 1969. I sitt avslutningstal till kongressen bet han ifrån: ”Någon jävla ordning ska det va´i ett parti.

Men så har det inte blivit. I fråga om pansarskott till Ukraina körde partistyrelsen över partiledningen.

Partistyrelsen är det avgörande organet i partier mellan kongresser, stämmor och ting. I de stora partierna kan det grälas på mötena, men i slutänden gör man som ledningen vill. Växer motståndet får man se till att välja nya partitoppar.

Ju mindre partierna är, desto större betydelse tillskriver sig partistyrelseledamöter själva. Var och en ser sig som den rätta uttolkaren av den sanna läran. Och obstruerar därefter.

Om detta kan kristdemokraternas Ebba Busch vittna, även om hon skaffat sig svängrum. För att inte tala om liberalernas Nyamko Sabuni.

Men det tydligaste exemplet kom i måndags, från Vänsterpartiet.

Riksdagen skulle ta expresspaketet med stöd till Ukraina, inklusive 5 000 pansarskott.

Vänsterpartiet har 27 riksdagsledamöter. Bara 13 av dem röstade för partiets reservation - ett nej till vapenhjälpen till den överfallna europeiska demokratin.

Hela partiledningen föredrog att skolka: Nooshi Dadgostar, vice ordförande Ida Gabrielsson och ekonomiska talesmannen Ali Esbati. Liksom sex ytterligare ledamöter.

Formellt var de utkvittade, mot liberaler. Och Yasmine Posio hade laga förfall, sjukskriven efter operation. Men i övrigt var det ett hastigt, och olustigt manfall.

Fem vänsterpartister, bland andra förra ekonomiska taleskvinnan Ulla Andersson, la ned sina röster.

14 vänsterpartister hade alltså velat skicka pansarskott, men de böjde sig för partistyrelsen där majoriteten var emot.

Tysklands kansler Olaf Scholz konsulterade ytterst få personer när han tvärt la om kursen för att storsatsa på försvar, och vapen till Ukraina

Från Hanoi manade förre partiledaren Jonas Sjöstedt till revolt mot partistyrelsen: ”Som medlem i V uppmanar jag partiledningen att också stödja beslutet om pansarskott till Ukraina.”

Men ledningen valde i stället att vara frånvarande. Kanske i respekt för partiprogram som är emot all vapenexport, mot att Sverige samarbetar med Nato och EU militärt och bara för svenska insatser på FN:s initiativ.

Eller för att ledningen vet att det finns kärnmedlemmar som när som helst sjunger:

”Freden ska vi bygga, aldrig ger vi upp://

Vi står som träd med djupa, djupa rötter.”

Den strömningen är stark också i den tyska socialdemokratin. Därför pratade kansler Olaf Scholz med få personer inför att han i söndags deklarerade att Tyskland på en gång ska lägga 100 miljarder euro mer på försvaret, att budgeten ska vara 2 procent av BNP – enligt Nato-linjen.

Tyskland sänder även vapen till Ukraina.

Förmodligen hade han lyckats övertala partikamraterna om detta i en partidemokratisk process också, även om han mött motstånd av dem som hellre bildar hand-i-hand-kedjor mellan ambassader.

Men när omvärlden ändras drastiskt duger det inte att sätta partiprocesser före. Eller direktdemokratiska ideal.

Schweiz, med tradition av att hålla på formell neutralitet in absurdum, folkomröstade inte om att ansluta sig till EU:s sanktioner mot Ryssland och frysa oligarkernas bankkonton. De fattade ett snabbt avgörande.

Att däremot skolka från brådskande beslut som vänsterledningen gjorde i riksdagen är inte snyggt. 

Nu försöker Nooshi Dadgostar upprätta lite av sin förlorade heder genom att hålla nytt partistyrelsemöte i dag. Hennes förhoppning är att några ska byta sida så att partiet framöver inte ska ”utesluta några möjligheter att stödja Ukraina”. 

Återstår att se om de höga idealen ska segra över den praktiska solidariteten en gång till. Eller om det blir någon jävla ordning på Vänsterpartiet.