Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Malin Siwe

Dra ned på ledigheterna

Bara en av tre under 30 år är motiverad i sitt arbete. Det är illavarslande. För likgiltighet och vantrivsel kan slå över i sjukfrånvaro.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Siffrorna kommer från Sveriges Företagshälsor och ska som alla enkäter tas med ett lass salt. I denna undersökning kopplas motivation till om personen förväntar sig att vara sjukfrånvarande inom ett år.


Ju högre motivation dess friskare tror man sig förbli. Och mest motiverade är 55+arna. Som ju är den åldersgrupp som har högst sjukfrånvaro i verkligheten. Men sambandet kan finnas ändå. Alla som närmar sig pensionering går inte glatt till jobbet, var tredje tycker det är sisådär. Och de sjukskrivna kan vara överrepresenterade i den håglösa skaran.

Det är också svårt att veta vad olika människor ser fram emot i jobbet. Lönen förstås, men den är inte allt. Krisåret 2009 var andelen motiverade anställda på topp. Det berodde knappast på att de hade större inflytande, mer uppmärksamma chefer och ett lagom arbetstempo.

Förklaringen var skräcken. Nu gäller det att gå till jobbet och göra bra ifrån sig för annars kanske arbetet inte finns kvar. I värsta fall försvinner arbetsplatsen och i annat fall kanske mitt jobb ryker i det som på modern svenska kallas nedbemanning.

Nu är skrämselfaktorn borta, utom i en och annan krisbransch. Och den som tidigare motiverats av piskan önskar lite morötter som kompensation. När grönsakerna uteblir växer ledan.


Låt oss flytta oss till Luleå kommun för att se på saken mer konkret. Inte för att S-styrda Luleå är någon värsting vad det gäller sjukfrånvaro, men många anställda där har under senare år slitits mellan hopp och förtvivlan.

I likhet med andra kommuner, röda som blå som brokiga, lovade ledningen rätt till heltid. De anställda i omsorg och vård gladdes. Sysselsättningsgraden har ökat markant. 2008 hade 72 procent heltid, i fjol 92 procent. Samtidigt har missnöjet gått från att pyra till att flamma.

Priset för heltiderna är delade turer. Jobba på morgonen, ha håltimmar på dagen och sen knega några timmar till. Inte ens den som bor granne med arbetsplatsen är förtjust. Nu har det förts förhandlingar för att lösa problemet, men Kommunal är inte nöjt med nya scheman som i stället skulle innebära skiftjobb och mer helgarbete.


Mellan 2011 och 2012 ökade sjukfrånvaron hos Luleå från 4,8 procent till 5,4 procent (rikssnitt 5,5 bland kommuner). Måhända spelade de ouppfyllda förväntningarna in. Och om man tänker på de yngres allmänna brist på motivation, där kan det ha betydelse att många harvar runt på vikariat, tim- och behovsanställningar.

Luleå är ingen superskurk här heller. Men det går en visstidare på tio fast anställda. Semester är den största frånvarokällan. Näst störst är varken sjukdom eller föräldraledigt. Det är "övrigt": studieledigt, ledigt för fackligt uppdrag, komp och tjänstledigt i största allmänhet.

På 10,6 miljoner arbetade timmar i kommunen går det 3,2 miljoner lediga.

Kanske skulle de yngre på arbetsmarknaden bli lite mer motiverade om rikspolitikerna utredde och städade upp i ledighetskomplexet. Å andra sidan är risken stor att resultatet skulle bli lite putsning i ett hörn.

Den majoritet som äger privilegier släpper sällan något från sig. Men för den mentala folkhälsans skull kan de vara värt ett försök.