Malin Siwe
Finns det en ålderstrappa för förmågan att ta till sig förändring? Min teori har varit att någonstans efter 30 slutar de flesta att hänga med i det nya musikutbudet. Efter 40 år börjar det gå trögt att lära sig nya namn.
Bortåt 60 bast tappar man begreppet om pengar och tycker att allt är så dyrt nuförtiden. Utom tv-apparater, datorer och flygresor. Men maten, biobiljetterna och frisörbesöken - nog var de billigare för några decennier sedan?
I höstas larmade DHR - som sedan 2017 ska utläsas delaktighet, handlingskraft, rörelsefrihet och inte De handikappades riksförbund - om att regioner och kommuner börjar ta (mer) betalt för hjälpmedel.
Ordföranden Rasmus Isaksson skrev i DN att de redan utsatta drabbas av ”ny ekonomisk smäll, som i värsta fall kan leda till att folk avstår från de hjälpmedel som de behöver och har rätt till”.
DHR tog upp region Örebro och skånska kommuner som avskräckande exempel. Jodå, det införs avgift - 65 kronor i månaden.
65 kronor i månadshyra satte fart på återlämning
Helsingborg införde faktureringen vid årsskiftet. Där lämnas hjälpmedel in i mängd, mest rollatorer och toalettförhöjare som inte längre behövs. Föredömlig återvinning helt enkelt.
I Lund blev det rusning och telefonkö för frågvisa. I Sydsvenskan hävdade en brukare att beslutet är potentiellt farligt. Det kan leda till fler fallolyckor.
Socialdemokraten, i opposition, Pär-Ola Nilsson var också kritisk.
Men hej, 65 kronor i månaden. Hur dumsnåla tror ni människor är? För den som har riktigt dålig ekonomi blir det ändå avgiftsfritt eftersom man har rätt till sitt förbehållsbelopp.
Här spricker min åldersteori. För DHR:s ordförande är född 1980 och lundasossen är under 40 år. De har konstigt begrepp om pengar trots att de är i yngre medelåldern.
Eller så har de inte de - men vill ädelt ställa sig på utsattas sida. Men det blir mer som en dumförklaring.
Tatueringar för tusentals kronor
På Aftonbladets ledarsida menar Lotta Ilona Häyrynen (30) att medelklassen har för mycket pengar och skatterna måste höjas. Skälet? Åhléns säljer ”livets kanske lyxigaste och därmed onödigaste inredningsdetalj: champagnehinkar” för 619 kronor.
För det beloppet får man inte ens halv minimal tatuering. Trots det har många svenskar i alla samhällsklasser gott om gaddningar, knappast ett basbehov.
Politiker och föreningsföreträdare som tar till stora ord och kraftigt magstöd när de talar om små summor framstår som verklighetsfrämmande.
Vänsterpartiet vill ha helst ha avgiftsfri kollektivtrafik. I Stockholmsregionen höjdes taxorna vid årsskiftet, vårterminens fritidsbiljett för skolelever ökade med 40 kronor till 1 020 kronor. V ojade sig över att ungdomar inte har råd att resa till varandra och hänga. Eller åka till stranden.
Fyrtio kronor räcker inte till läsk och bulle på fik i Stockholm.
Eftersom jag närmar mig de sextio har även jag synpunkter på SL-taxan; 37 kronor för en kort enkelresa är att ta i. Men jag tror inte att akuterna kommer att fyllas med benbrott för att sparsamma vägrar betala fem spänn mer för enkelresan i år och i stället drattar på is och grus.
Fem kronor är en struntsumma. Och 65 kronor räcker inte till dagens lunch på krog i Örebro.