Malin Siwe

Bevare oss från bidragen som gör vuxna till tiggare

P-riks, de bidragstagande personalvetarstudenterna har förstås egen profiltröja.
Foto: p-riks instagram
Kulturminister Jeanette Gustafsdotter (S) ansvarar för de myndigheter som delar ut bidrag till trossamfund, unga och civilsamhälle.
Foto: MAJA SUSLIN/TT / TT NYHETSBYRÅN
Jämställdhetsmyndigheten delar också ut bidrag. Den sorterar under arbetsmarknadsminister Eva Nordmark (S).
Foto: MAJA SUSLIN/TT / TT NYHETSBYRÅN
Varje bidragsbeslut hos MUCF kostar runt 30 000 kronor att hantera.
Foto: Henrik Montgomery/TT / TT NYHETSBYRÅN

Myndiga människors föreningsliv bör klara sig utan statsbidrag. Demokrativillkor går aldrig att kolla.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Till årsskiftet läggs Delmos, delegationen mot segregation, ned. Men bidragsgivningen fortsätter. Arbetet läggs på en annan myndighet, Socialstyrelsen.

I fjol delade Delmos ut 85 miljoner kronor totalt till 29 kommuner och 32 ideella organisationer. 

I listan hittar man mest vana bidragssökare, som paraplyföreningen ”Hela Ideella” i Landskrona. Den fick 3,9 miljoner. Hos MUCF, myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor hämtade man projektpengar för Ung HBTQIA+. Drygt 600 000 kronor över två år. 

En mängd organisationer för unga får stöd. Många välbekanta som scouter, politiska ungdomsförbund, schack- och rollspelare. Men också sådana som Sveriges personalvetarstuderandes riksförbund, P-riks, som fick in 1,5 miljon i fjol.

Annars är bidragslistan befriande fri från studentföreningar. Men en del är uppenbart mer bidragsentreprenöriella än andra.

Bland ungdomsorganisationerna finns många etniska föreningar. MUCF har också ett separat flöde för vuxna invandrares föreningar, där delades på 19 ordinarie miljoner kronor i fjol.

Flödet tar inte slut där.  Jämställdhetsmyndigheten delar ut bidrag för kvinnors organisering, och många etniska föreningar har kvinnosektioner . 

Flera kyrkor och församlingar har etnisk grund, och får pengar från Myndigheten för stöd till trosamfund. 

Låt kommunerna stå för verksamhetsbidrag för aktiviteter för barn, sådana behövs verkligen. Men vuxna ska vara stolta över att ha ett föreningsliv utan statliga stöd.

Tillhör man någon av de nationella minoriteterna judar, sverigefinnar, romer eller tornedalingar har Länsstyrelsen i Stockholm dessutom en pott att söka ur. 

I fjol delade 16 organisationer på 6,5 miljoner i ordinarie anslag. Tio av dem som fick var olika romska föreningar. 

I länsstyrelsens genomgång av verksamheten gör judiska representanter ett viktigt påpekande; organisationer som inte får bidrag har inte heller blivit inbjudna till samråd med olika myndigheter.

Det är fullständigt åt skogen. 

De föreningar som kan och vill klara sig utan att tigga om statliga bidrag blir inte lyssnade på.

De föreningar som - ofta utan större övertygelse - fyller i rätt värdeord i blanketterna får pengar och myndigheternas öra.

Förutom att det inte går att kolla hur alla föreningar verkligen använder pengarna, och ännu mindre om de lever upp demokratikraven, så är hanteringen dyr.

Hos MUCF kostar varje beslut om bidrag runt 30 000 kronor. Och sedan läggs det lika mycket krut hos föreningarna.

Alla dessa bidrag ligger sedan till grund för verksamheter som kan spåra ur rejält, när föreningarna i samarbete med Arbetsförmedlingen har avlönade praktiktjänster och lönebidragsanställningar. Som ibland går till kompisar och släkt, med arbetsuppgifter som mest finns på papperet.

Det enda rimliga är att slopa organisations- och projektbidrag, som fungerar som en okej-stämpel för verksamheter staten inte har koll på.

Låt kommunerna stå för verksamhetsbidrag till föreningar som jobbar med barn. De behöver fritidsaktiviteter och möjlighet att lära känna andra unga än skolkamraterna.

Men myndiga människor kan, och bör, känna en stolthet över att klara sitt engagemang själva. 

Utan alla dessa dyra bidrag kan vi verkligen tala om ett fritt föreningsliv.