Malin Siwe

Bättre att flytta för försörjningen

Det är inte ett problem att många människor vill bo i större städer. Problemet är att småkommunernas politiker och tjänstemän ser det som ett problem.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Charlotte Mellander, professor i nationalekonomi i Jönköping, har undersökt ungdomars flyttmönster. Hon har tittat hur många 18-åringarna var i varje kommun år 2005 och jämfört med hur många 25-åringar som fanns där sju år senare. Bara 40 av våra 290 kommuner har behållit sina unga vuxna. Eller fått fler.

Inte konstigt eftersom alla regeringar vill att ungdomarna ska läsa vidare. Så åker kartongerna till Solna och Sundbyberg där de som läser vid Stockholms universitet har lättast att hitta bostad. De hamnar i Lund, Göteborg, Stockholm, Malmö, Uppsala, Umeå, Linköping och Växjö också i stor omfattning.


Svenska studenter är inte de mest målmedvetna. De byter program, läser enstaka kurser och gör studieuppehåll - snittåldern för examen är 27 år, tre år över OECD-snittet. Grejen är att de inte tar sitt pick och pack och flyttar hem sedan.

"Siffrorna för dem som fyllt 30 år nästan desamma och det är oerhört problematiskt att det är så få kommuner som attraherar unga i dag", säger Charlotta Mellander till TT.

Nej, det är inte problematiskt. Kommunerna är till för medborgarna. Inte tvärtom.

Politiker och tjänstemän i avfolkningssverige måste inse att de inte har någon moralisk rätt att kräva människor återvänder. De får ge ett tillräckligt bra erbjudande i form av intressant arbete med god lön. Räcker inte den moroten så hjälper garanterat inga kostsamma flyttkampanjer.


Fixeringen vid att öka invånarantalet får direkt skadlig effekt, inte minst för unga arbetslösa medborgare. Det bästa för dem vore att lämna bruksorten.

Men kommunerna köper dem ofta kvar, ger dem ett års tillfällig anställning på ett villkor - de ska gå med i a-kassan. Därmed hamnar kostnaden hos staten när de åter är arbetslösa, medan kommunen tidigare betalade från socialens konto. Och det heliga invånarantalet hålls uppe.

Manövern är kortsiktigt bra för kommunkassan, men långsiktigt usel för dem som köps kvar. I längden är det bättre att flytta för självständig försörjning än att hänga hemma med polarna och vara beroende av bidrag. Egna inkomster ger frihet.


Därför är det glädjande att den inhoppande generaldirektören för Arbetsförmedlingen, Clas Olsson, betonar vikten av att unga arbetslösa flyttar till jobb. Och att de ska bli av med ersättning från A-kassan om de inte gör det. Detta krav är redan en del av regelverket, men tillämpas tyvärr mera sällan. Men Olsson säger till Sydsvenskan att också piskan ska fram.

De kommuner som krymper ska inte deppa, de bör ha som mål att minska klyftigast. För de flesta spelar det inte så stor ekonomisk roll om de är 15 000 invånare eller 12 000. Staten utjämnar med skattemedel. I stället för att knyta självbilden till befolkningsmängden bör politiker och tjänstemän koppla den till hur väl de utför sitt välfärdsuppdrag.


Är gamlingarna glada i sin omsorg? Är niorna behöriga till gymnasiet? Är planprocessen smidig? Den kommun som kan svara ja på frågorna kan skryta med innehållet. Och god politik i praktiken bör vara det som ger prestige, inte invånartalet.

Liten, men naggande god är att föredra framför större och slösaktig.