Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Maktgalenskap

VILL STYRA. I en debattartikel i gårdagens Expressen framförde Carl B Hamilton (FP) idén om att alla allianspartierna borde gå samman till ett enda parti för att säkra regeringsmakten. Foto: Magnus Jönsson

Att den borgerliga alliansen ritat om svensk politik i och med valsegrarna 2006 och 2010 råder det inget tvivel om.

Detta är en osignerad ledartext. Expressens politiska hållning är liberal.

Men det är farligt att sitta vid makten för länge; det korrumperar och får idéutveckling och förändringsvilja att gå i stå.

Följande framtidsscenario borde till exempel ge kalla kårar:

"Ett stort alliansparti skulle efter 2018 dominera svensk politik för överskådlig tid och bli utgångspunkten för all inrikespolitik. Andra partier, medier, särintressen, LO, arbetsgivar - organisationer skulle alla tvingas förhålla sig till vad allianspartiet tycker. Socialdemokraternas historiska dominans under 1900-talet skulle sannolikt för gott kunna ersättas av allianspartiets; en seismisk förändring av Sveriges politiska landskap."

Så skulle alltså en maktkoloss ersättas av en annan, och enpartistaten likt fågeln Fenix resa sig ur askan. Dystopiskt så det förslår.

Fast det tycker inte upphovsmannen till ovan- stående rader. Orden är nämligen den folkpartistiske riksdagsledamoten Carl B Hamiltons, och han vill inget hellre än att ett alliansparti bildas till valet 2018. Dystopin är en utopi för Hamilton, något han med emfas förklarade i går på Expressens debattsida.

På vägen avfärdar han en del "problem" som säger väldigt mycket om vilket slags politiker Hamilton är.

Han menar till exempel att åsiktspluralismen inom borgerligheten inte vore något hinder för hans alliansparti. För åsikterna mellan partierna har ju redan konvergerat!

"I praktiken frammejslas en regeringsståndpunkt i varje fråga", säger Hamilton, och understryker att "allianssamarbetet hela tiden lett fram till allt fler stabila kompromisser".

Med andra ord, åsiktspluralismen inom borgerligheten må vara hotad, men det är bara bra, eftersom pluralismen var själva problemet för Hamilton, som fortsätter: "solfjädrar, paletter och dynamik står i motsats till regeringsduglighet och stämmer inte överens med svensk nutidshistoria".

Det är möjligt att Hamilton har rätt. Ett alliansparti skulle kanske kunna säkra makten "för överskådlig tid". Vilket ju är gott och väl, om enda syftet med makten är just innehavet.

Det verkar det vara för Hamilton. Han beundrar Socialdemokraterna som "under sju decennier dominerade som regeringsparti", och ser det som partiledarens uppgift "att hålla ihop partiet och hejda alla interna tendenser till sekterism och splittring".

I den mån han ser något problem med att ett enda parti kunde sitta vid makten så länge, är det att det var fel parti. Han vill bara att hans lag vinner.

Så varför inte ta resonemanget ett steg längre och föreslå att alliansen går in i en storkoalition med Socialdemokraterna? Eller bildar ett megaparti? Det, om något, skulle säkra regeringsunderlaget.

De av oss som gärna ser idémässig politik och en livskraftig opposition, och tror på maktskifte för maktskiftes skull, kan ju flytta någon annanstans.

"De av oss som gärna ser idémässig politik, kan ju flytta någon annanstans.