Det är knappast förvånande att Moderaterna överger sitt stöd för enprocentsmålet, alltså principen att en procent av Sveriges bruttonationalinkomst, BNI, ska gå till utlandsbistånd.
Det var först i sluttampen av Fredrik Reinfeldts styre som partiet anslöt sig till enprocentsmålet. I början av alliansstyret, 2007, demonstrerade man tvärtom sin motvilja mot målet genom att låta biståndet bekosta sådant som flyktingmottagning och svenska ambassader utomlands. Gunilla Carlsson (M), dåvarande biståndsminister, kallade de svällande Sida-anslagen för ”en förbannelse”.
Socialdemokraterna står bakom målet. Men även därifrån har det då och då muttrats om svårigheten att hitta avsättning för alla pengar. Så sent som 2017 erkände Sidas S-märkta generaldirektör, Carin Jämtin, att det var ”en utmaning” att göra av med det ständigt ökande miljardregnet från statskassan. ”Vi har planerat i ett år för ökningen”, sade hon till TT.
Det är en barock ordning.
Biståndet ska inte tjäna som fjäder i hatten för Sverige
På grund av den goda tillväxten i Sverige har biståndsbudgeten vuxit från 14 till 50 miljarder kronor sedan år 2000. Nu vill Moderaterna krympa summan till 42,4 miljarder per år - vilket är ungefär samma nivå som biståndet låg på när Carin Jämtin fick huka för sedelbuntarna för två år sedan.
Det handlar alltså inte om någon slakt och det är symptomatiskt att Kristdemokraternas Lars Adaktusson reagerar mot M-utspelet med orden att enprocentsmålet är ”en viktig politisk markering”.
Men svenskt bistånd ska inte tjäna som stilig fjäder i hatten för Sverige - det ska göra nytta för mottagarna. Och ett alltför rikligt svenskt bistånd kan faktiskt leda till mindre nytta.
Länder som behöver bistånd är i regel dysfunktionella. Fel använda, riskerar svenska biståndspengar att göda korrupta regimer - kleptokratier - eller klickar. Nyligen avslöjade Aftonbladet att Sidas mångmiljonstöd till en utvecklingsfond i Kenya (114 miljoner i fjol) har gått till vd:s månadslön på 245 000 kronor och hans medlemskap i en exklusiv golfklubb, till tonerna av 75 000 kronor årligen.
Sida har ju ”noll koll!” ryade revisionslegenden Inga-Britt Ahlenius i Aftonbladet. Och det är förstås inte lätt för ett litet land att vara en stormakt i biståndsvärlden och försöka hålla koll på hur alla de miljarder som skickas ut i världen används.
Låt behoven styra biståndet, inte procenten
Själva det faktum att det är ”utmanande” att lyckas göra av med biståndsbudgeten kan också leda till att biståndskomplexet i Sverige helst inte vill veta om pengarna används oklokt eller olagligt.
Den rimliga ordningen är givetvis att låta behoven styra biståndet, inte procenten. Det skulle borga för ett mer genomtänkt bistånd som kan fokusera på billigare men vassare insatser såsom att stötta rättsväsendet, byråkratin och kvinnors rättigheter i stället för att skeppa iväg stora summor på det dyra utvecklingsbiståndet.
Fler partier borde följa Moderaterna och tänka om kring enprocentsmålet.