Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Lyft kvinnoaktivister ur talibanernas grepp

Afghanska skolflickor sitter vid sina bänkar i klassrummet, omgivna av blombuketter som symboliserar de elever som dog i talibanattacken mot flickskolan Syed Al-Shahda i Kabul den 8 maj i år.
Foto: RAHMAT GUL / AP TT NYHETSBYRÅN
I takt med att striderna mellan talibaner och regeringsstyrkor blir mer intensiva har fler afghaner lämnat sina hem. Här är internflyktingar i ett läger i Mazar-e Sharif, den stad där den svenska camp Northern Lights låg fram till 2014.
Foto: CHINE NOUVELLE/SIPA/SHUTTERSTOCK / CHINE NOUVELLE/SIPA/SHUTTERSTOCK SHUTTERSTOCK

Efter tjugo års krig lämnar Nato – och Sverige – Afghanistan. För 30 miljoner afghaner väntar en mörk tid. Talibanerna är ännu starkare nu än de var då, och inget tyder på att de skulle ha blivit mindre blodtörstiga.

Detta är en osignerad ledartext. Expressens politiska hållning är liberal.

Om någon närt förhoppningen om att Afghanistan skulle vara ett hyfsat stabilt land två decennier efter att de USA-ledda styrkorna kastat ut talibanerna ur Kabul, står det klart att den kommit på skam. Segervissa talibaner utropar att de nu kontrollerar fler än 200 distrikt runtom i landet, samtidigt som de sista soldaterna från väst förbereder reträtten. 

Talibanernas islamistiska emirat var en förtryckets tryckkammare, en plats där minoriteter slaktades, och det mesta som gör livet värt någonting var förbjudet: musik, dans, utbildning, kontakt med omvärlden – och för kvinnors del, möjligheten att lämna hemmet utan manlig eskort och heltäckande burka. 

Nu rullas förtrycket ut på nytt. Från städer som fallit i talibanernas händer sprids filmer på lemlästade kroppar, på soldater som skjuts när de kommer ut med händerna i luften, på kvinnor som piskas och män som får händerna avhuggna.

Afghanistans ambassadör till Sverige, Abbas Noyan, visade filmerna för Expressens Anna Gullberg och sa: ”Vi ber omvärlden om hjälp, särskilt Sverige som hjälpt oss så mycket ända sedan 1985. Det arbetet får inte gå om intet nu.”

Sverige lade 27,5 miljarder kronor på en militär insats i Afghanistan mellan 2002 och 2014. Resultaten var magra – åtminstone med tanke på riksdagens rosiga önskan om att ISAF-styrkan skulle bidra till både säkerhet och en demokratisk utveckling. Biståndet – en miljard kronor om året – har varit viktigt för att exempelvis stödja kvinnojourer och skolor, men fortfarande är det miljontals afghanska barn som inte går i skolan, kvinnors rättigheter finns främst på papperet och landet tillhör världens mest korrupta.

En ny flyktingvåg från Afghanistan är redan på väg mot Europa. Men den här gången tror inte ens Angela Merkel att ”wir schaffen das”. Nu säger hon att ”vi kan inte lösa problemen genom att ta emot alla”. Och hon har rätt.

De allra flesta av de flyende kommer att vara kvar i närområdet. Men Europa kan bidra till att de får en så dräglig tillvaro som möjligt i flyktingläger, att barn får skolgång och att ekonomiskt pressade grannländer får hjälp att hjälpa dem. Och enskilda demokrati- och kvinnoaktivister med stor hotbild kan och bör Sverige erbjuda asyl genom FN:s kvotflyktingsystem.

Västvärlden har en läxa att lära av misslyckandet i Afghanistan: Det går inte att införa demokrati utifrån och ovanifrån, varken med bistånd eller med bomber. Det krävs en lokal demokratirörelse. 

På samma sätt kan vi inte frigöra Afghanistans kvinnor från ett av världens minst jämställda klansamhällens kvinnosyn. Men vi kan hjälpa de afghanska aktivister som med risk för sina liv arbetar för att förändra landet till det bättre. 

Så snart talibanerna når Kabul är deras dagar annars räknade.