Det är "en vandringssägen" att det skulle finnas vuxna inom gruppen ensamkommande flyktingbarn. Det slog Elisabeth Dahlin, Rädda Barnens generalsekreterare, fast i en debatt i SVT:s Agenda hösten 2015. Om det hade varit ett problem så skulle Rädda Barnen ha slagit larm för länge sedan, försäkrade hon.
Dahlin var långt ifrån ensam om den uppfattningen. Tvärtom fanns det länge ett starkt tabu mot att diskutera frågan om ensamkommandes ålder. Expressens ledarsida krävde redan år 2012 att Sverige skulle följa Norges exempel och införa ålderstester, men det betraktades då som en högst suspekt ståndpunkt. Antagligen lamslogs debatten av det faktum att sverigedemokrater hade gått ut och talat om "skäggbarn".
Nu visar de första medicinska åldersbedömningarna att 78 procent av de undersökta ensamkommande asylsökande ungdomarna är 18 år eller äldre. Och då har Rättsmedicinalverket ändå valt en metod som ska säkerställa en viss säkerhetsmarginal i bedömningen.
Resultatet borde inte komma som någon överraskning. Det ligger i linje med utfallet i våra nordiska grannländer. Allt talar för att just avsaknaden av åldersbedömningar i Sverige har varit den främsta drivkraften bakom det exceptionellt höga antalet ensamkommande asylsökande till Sverige (cirka 40 procent av alla som kom till EU under 2015).
Barn har fått dela boende med vuxna
Det är givetvis svårt att dra precisa slutsatser utifrån siffrorna från Rättsmedicinalverket. Hittills har bara 581 undersökningar genomförts och det är endast i ärenden där åldern anses vara osäker som ålderstesterna tillämpas. Å andra sidan är bedömningarna frivilliga och Migrationsverket har tidigare slagit fast att det finns oklarheter i runt 70 procent av fallen där de asylsökande har angett en ålder mellan 15 och 17 år.
En rimlig slutsats är därför att en betydande andel bland dem som har sökt asyl som ensamkommande barn i själva verket är vuxna.
Det är ett haveri på så många plan. Barn har fått dela boende med vuxna. Dessutom uppgick kostnaderna för mottagandet av ensamkommande barn förra året till 26 miljarder kronor.
Till det ska läggas den förtroendeskada som uppstår när så många centrala samhällsaktörer - från myndigheter till politiker och medier - blundar för verkligheten.
Men den svenska naiviteten har också skapat ett stort lidande för alla de unga vuxna som har räknat med en framtid i Sverige och som nu svävar i ovisshet.
Ansvaret ligger på svenska politiker och myndigheter
Det finns många viktiga lärdomar att dra av detta haveri: Låt aldrig rädslan för främlingsfientlighet stå i vägen för verkligheten. Inse att fattiga och utsatta människor ofta väljer de möjligheter som står till buds för att söka sig ett bättre liv. I avsaknad av asylskäl kan det handla om att ingå skenäktenskap, använda falsk ID-handling, konvertera till kristendomen eller ljuga om sin ålder.
Det är inte så konstigt. Många svenskar hade gjort samma sak om de var i motsvarande situation. Det kan till och med vara klokt att många afghanska familjer väntar med att skicka iväg sina söner till väst tills de har uppnått en viss ålder och är mindre sårbara.
Ansvaret ligger i stället på svenska politiker och myndigheter att ta höjd för den sortens mänskliga kalkyler. Det är inte de ensamkommandes lögner som är det mest upprörande i Rättsmedicinalverkets rapport, utan de lögner som har dominerat svensk offentlighet.