Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Löfven har fått storhetsvansinne

Statsministern vill ge Sverige en ledarroll i världspolitiken.  Foto: Anna-Karin Nilsson
Kära teman från förr är nedrustning, Palestina och alliansfriheten. Utrikespolitiken framstår alltmer som en öppen flört med Palmeeran. Foto: Per Kagrell

När det trasslar till sig i inrikespolitiken kan man alltid försöka rädda världen i stället. Den maximen gäller inte bara amerikanska presidenter, utan även svenska statsministrar.

Detta är en osignerad ledartext. Expressens politiska hållning är liberal.

Den rödgröna regeringen är historiskt svag och tvingas regera med en alliansbudget. Vad passar då bättre än att vända blickarna ut mot världen? Utrikespolitiken kan ju ingen ta ifrån regeringen.

I helgen förklarade Stefan Löfven att han vill ge Sverige en ledarroll i världspolitiken. En expertgrupp ska lägga fram förslag med utgångspunkt i Löfvens tankar om en "new global deal" mellan arbete och kapital.

Exakt vad detta betyder framgår inte. Men tydligen ska FN:s 17 utvecklingsmål utgöra ledstjärnor för arbetet. Sverige ska utgöra en förebild när det gäller alltifrån sysselsättning till jämställdhet och klimat och låta dessa exempel gå på export.

Kanske kan man sammanfatta idén i den klassiska meningen: "In Sweden we have a model." Vi ska lära världen allt vi kan.

Visst är Sverige och de övriga nordiska länderna synnerligen framgångsrika samhällen. Men föreställningen om Sveriges överlägsenhet och utvaldhet är samtidigt påfrestande i sin anspråksfullhet. Det är en gammal tankefigur man dammar av: idén om den moraliska stormakten Sverige.

Den har alltid varit förljugen. Vi har pekat finger mot övergrepp långt borta, men hukat i vårt eget närområde. Alliansfriheten har upphöjts till ett moraliskt rättesnöre, men dess praktik har varit spel under täcket, tredje ståndpunkten och ljusskygg vapenexport.

Idén hänger intimt samman med de övriga delar av utrikespolitiken som nu rehabiliteras. Prio nummer ett är Sveriges kandidatur till FN:s säkerhetsråd 2017-2018. Från att ha prioriteras ner under Carl Bildt är FN återigen målet och meningen med det mesta inom utrikespolitiken.

Andra kära teman från förr är nedrustning, Palestina och alliansfriheten. Utrikespolitiken framstår alltmer som en öppen flört med Palmeeran.

Denna vänsternostalgi har sällsynt dålig tajmning. Det avgörande som händer i vår tid är framväxten av ett revanschistiskt Ryssland liksom mördarsekten IS framfart i Mellanöstern. Det är där fokus måste ligga för svensk utrikespolitik.

Det är inget fel i att ha höga ambitioner. Bildt var en medelstor hund som med sin storhundsattityd lyckades göra Sverige till ett av EU:s mest inflytelserika länder inom utrikespolitiken.

Men det gäller att kunna prioritera och ha en tydlig vägkarta. Det är i vårt närområde som vi kan göra störst skillnad. Det är till det som vår röst verkligen behövs, inte för att mästra omvärlden om hur fantastiskt Sverige är.

Stefan Löfven verkar ha fått storhetsvansinne.

 

Läs också:

Hallå, har någon sett till regeringen?

 

Följ Expressen Ledare på Facebook för tips om fler ledare och krönikor.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!