Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Linna Johansson: Hånet mot alla kvinnliga popstjärnor

Jag hatar att bli kallad sångare , säger Elin Sigvardsson i DN (2/2).

Detta är en osignerad ledartext. Expressens politiska hållning är liberal.

Hon har just

kommit ut med sin andra skiva och gör vad hon kan för att förekomma den givna hårda knuffen rakt in i det trånga facket ung, sångerska, långt hår. Det var för sent tyvärr för recensionerna hade redan gjort det de alltid gör med kvinnliga musiker: tagit ifrån dem allt, originalitet, unicitet, begåvning, och lämnat kvar endast två saker. Ett utseende och en association. Arg som PJ Harvey. Poppig som Madonna och Cyndi Lauper. Rockig som Sheryl Crow. Innerlig som Laura Nyro. Outgrundlig som Björk. Pianoflicka som Tori Amos. Introvert trubadurig som Aimee Mann. En handfull associationer. Knappt mer avancerade än Slitz blondiner och brunetter. Det är de enda verktygen en musikrecensent i dag behöver för att hugga tag i vilken brud som helst.

Det är en ful

inkompetent journalistik som inte begränsar sig till tremeningsomdömena i Veckorevyn eller lite äldre män som bara råkat komma över fel platta. I tidningen Pop blev det många långa och tunga turer med gummistövlarna på för att inte drunkna i djupa träsk av producentkoll och imagedetaljer. Men med kvinnorna räckte det med: Lisa Loeb är en "Sheryl Crow för östkusten", Tori Amos har "karbonkopierat Laura Nyro", "Många, från Courtney Love till Kajsa Grytt, har Patti Smith att tacka för mycket". Kvinnor låter som andra kvinnor typ. Kvinnor har andra kvinnor att tacka för sina karriärer. Män behöver aldrig tacka kvinnor. Kvinnor är bara kopior av varandra. När vinterns singsongwriterbomb och Grammisaktuella Anna Ternheim slog ner var det som att tiden stått stilla. Ternheim fick DN:s Malena Rydell att tänka på Aimee Mann. Hur tänkte hon då? Ja, det förklarar hon i sin konsertrecension. Det är musik som är "i grunden präkttråkig. Men bra, oklanderlig." Tråkig men oklanderlig. Här kommer mera: Bräcklig. Ursinnig. Söt. Det är adjektiv som lämpar sig fint för ettåringar - och kvinnor. Så fint att de återfinns lite för ofta. För nej, det är inte speciellt bra att musikjournalister närmar sig kvinnliga musiker som tänker och producerar musik precis som den överåriga oskulden som fantiserat lite för länge om just kvinnor. Så länge att kvinnor inte längre är läkare, egenföretagare och mammor, teveälskare, båtälskare, mammor, systrar, mostrar - utan bara kvinnor. Mystiska, svåra, farliga eller präktiga kvinnor.

Det är bara

då Tori Amos kan låta som Laura Nyro, och någon överhuvudtaget som Cyndi Lauper. "Hon vet att lita på sina impulser", skrev Fredrik Strage om Björk en gång fastän Björk måste vara bland det minst impulsiva men mest beräknande genomtänkta musiker som går att hitta i dag. "En del tycker att jag har lite countrysväng på mina låtar. Och så har vi ju långt hår båda två. Mer än så är det väl inte?", kommenterar Elin Sigvardsson jämförelsen mellan hennes musik och Emmylou Harris. Förmodligen slipper hon just den jämförelsen ett tag. Men hon slipper inte de andra. I Aftonbladets recension hette det denna gång att Elin Sigvardsson låter som - Aimee Mann.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!