Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Linda Jerneck

Varning för Stockholms galna framtidsdrömmar

Såhär tänker kommunen att Götgatan kan se ut år 2040. Foto: Skärmdump från Stockholms stads broschyr "världens smartaste stad".
Stockholms stad har tagit fram en broschyr om hur staden kan se ut år 2040. Foto: Skärmdump från Stockholms stads broschyr "världens smartaste stad".
I framtiden ska stockholmarna lära sig utan att de märker det, genom "subliminalt lärande". Foto: Skärmdump från Stockholms stads broschyr "världens smartaste stad".

Jag läste Stockholms stads framtidsvision. Nu vill jag fly till skogs.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Varför blir glänsande framtidsvisioner ofta så totalitära? När jag läser broschyren ”Stockholm – världens smartaste stad 2040”, känns det med ens som att någon stoppat en isbit innanför tröjan. 

Broschyren är en hälsning från ett ”fiktivt Stockholm i en inte alltför avlägsen framtid” som kommunen har workshoppat fram med pengar från statliga Vinnova. Även om man kan tänka sig bättre sätt att spendera skattekronor på är det inte främst det fiskala som oroar mig – utan det politiska. Syftet med framtidsspaningen är "att inspirera och skapa diskussion i stadens verksamheter", men den borde diskuteras av oss invånare också.

Övervakas av små drönare

Kommuntjänstemännen drömmer nämligen om ett Stockholm år 2040, där inte bara varje steg som medborgarna tar – utan också varje hjärtslag och andetag – övervakas och loggas. Ett finmaskigt nät av sensorer, kallad stadsauran, kan ”exakt förutspå” hur stockholmarna rör sig. 

Varje invånare ska dessutom utrustas med en infernalisk liten drönare, en ”eldfluga”, som lyser upp och följer deras väg. Dessa små stålstalkers rapporterar allt fuffens de ser direkt till polisen

”Visste du att eldflugorna, stadens mini-hjältar, uppskattas fånga mer än 45 628 bovar nästa år?” trumpetar kommuninformationen från framtiden. 

I parkerna finns moduler som ”samlar in data om besökarnas beteende-, umgänges-, rörelse- och konsumtionsmönster”. Allt för en bättre kommunupplevelse. 

Vill man vara privat kan man inte längre sätta sig på en klipphäll i Tanto med en vän och en bag-in-box. Nej, man hänvisas till ”Foliehatten”, en publik nedkopplingszon där ansiktsigenkänning blockeras och ”stockholmarna kan träffas och umgås IRL”, det vill säga i verkliga livet. Hur privat det nu blir, när hela stan måste åka till samma ställe för att kunna prata om sina relationsproblem.

För det är ju inte bara kriminella som inte vill ha kommunen hängande över axeln jämt. De flesta människor har hemligheter. Saker som man vill kunna prata med en vän om, utan att en drönare spelar in samtalet och skickar det till Stadshuset.

"Ta examen utan att gå i skolan"

Världens smartaste stad betror inte ens sina invånare med att gå till mataffären själva. ”I Stockholm får du anpassade hälso-, motions och kostråd som följer stadens riktlinjer för det goda livet och baseras på biodata som du delar med dig av”. Genom att samla in information om din kropp, och kanske dina gener, kan kommunen göra prognoser om vilka sjukdomar du kan komma att drabbas av. 

Man behöver inte vara överdrivet pessimistisk för att förstå att visionen om ”öppen biodata” kan skapa stora problem för människor. Gissa hur gärna arbetsgivare eller försäkringsbolag skulle vilja ha tillgång till sådan information?

Vissa delar av broschyren känns extremt osannolika, som att alla ska kunna ”ta examen utan att gå i skolan – genom 100 procent subliminalt lärande” eller att Stockholm ska vara 100 procent bilfritt 2040 (vi ska tydligen förflytta oss med kommunala elrikshaws och hoverboards). Svårast att tro är kanske garantin att alla ska få fem kubikmeter bostad inom 30 dagar ”enligt volym-efter-behov-modellen”. Vem vill bo på en yta motsvarande en vanlig balkong?

En skinande ren framtidsstad kan inte gärna befolkas av vanliga, ofullkomliga människor. Kanske är det därför som utopier blir så totalitära. 

Allt som är tekniskt möjligt är faktiskt inte önskvärt. Staden som en uppfostringsanstalt för vuxna, till exempel.

 

Läs också: Tyvärr får vi räkna med fler kommunala kamelcenter