Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Linda Jerneck

SSU är sig likt – idel mygel och maktspel

Jämlikhet är ett socialdemokratiskt slagord. Men vissa verkar vara lite mer jämlika än andra. Foto: MAJA SUSLIN/TT / TT NYHETSBYRÅN
Philip Botström lät SSU drygt 258 000 kronor – till Värmlandsdistriktet. Detta när hela distriktets valbudget var 205 000 kronor. Foto: HENRIK ISAKSSON/IBL / /IBL
Philip Botström är ordförande för SSU. Foto: ANNA-KARIN NILSSON

Skandalen med Philip Botström är bara den senaste i en lång rad. SSU är inte så mycket ett växthus för idéer som en plantskola för fifflare.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

SSU-ordföranden Philip Botström är i blåsväder. I helgen avslöjade Expressen att han skickade räkningen för sin personvalskampanj i riksdagsvalet – drygt 258 000 kronor – till Värmlandsdistriktet. Detta när hela distriktets valbudget var 205 000 kronor. Styrelsen ska, enligt uppgift, aldrig ha godkänt utgifter i den storleken:

”Men det kom fakturor på löpande band som vi var tvungna att betala för att de inte skulle gå till inkasso. Vi brände stora pengar som ledde till att anställd personal fick gå bland annat för att vi var tvungna att spara pengar”, berättade en SSU:are för Expressens Federico Moreno. 

Trots de påkostade valaffischerna med Margot Wallström fick Botström bara 1 871 personkryss och missade därmed riksdagsplatsen. Mager utdelning på en kvarts miljon kronor, kan man tycka. Philip Botström hade faktiskt kunnat bjuda varenda väljare på lunch med efterrätt, kaffe och kaka på Filipstads högst rankade restaurang – och ändå haft pengar över. 

Botström följer i Shekarabis fotspår

Det är inte första gången som en SSU-boss skaffar pengar till en egen kampanj på tveksamt sätt. Och sannolikt inte den sista. 

År 2004 kom det fram att Ardalan Shekarabi hade finansierat sin ordförandekampanj med pengar som skulle gått till ett integrationsprojekt. Sju SSU-distrikt var involverade i det avancerade upplägget, där pengar söktes till ett integrationsprojekt ur en intern fond men där medlen sedan fördes över till en utomstående organisation i syfte att undvika insyn. Två personer fick visa-kort kopplade till kontot: Shekarabi och en SSU-ombudsman. I dag är han minister medan ombudsmannen har en chefstjänst på statsrådsberedningen.

Philip Boström kan alltså vara lugn. Stormar blåser över och fifflande SSU:are landar mjukt. Påfallande ofta i Rosenbad.

Socialdemokraternas problem med ungdomsförbundet handlar alltså inte om enskilda personer som begått fel. Det handlar om en kultur där generationer av ungdomsförbundare har fått lära sig att maktspel och mygel är om inte tillåtna, så åtminstone ursäktliga i förbundets eviga falangstrider.

SSU kunde inte samarbeta – ens mot rasism

Första gången jag fick inblick i SSU:s såriga internstrider var 2007. Då jobbade jag för Liberala ungdomsförbundet i Stockholm, och sex ungdomsförbund drev en blocköverskridande kampanj mot rasism. Men det antirasistiska budskapet kunde vi inte förmedla i skolor i Stockholms kommun. Eftersom SSU i Stockholms län deltog i kampanjen ville SSU Stockholms stad inte vara med. Länet räknas nämligen som höger, och staden tillhör vänsterfalangen. SSU:arna kunde alltså samarbeta med oss politiska motståndare, men inte prata med varandra - inte ens när det handlade om att bekämpa rasismen. 

Sedan 2005 har SSU försökt stoppa falangstriderna genom att dela ut poster till båda sidor. Det har inte lyckats. Hellre än att rensa upp när islamister hade tagit över vänsterfalangens fäste Skåne, valde Botströms falang att använda det för att trycka till vänstern.

Ansvaret vilar i förlängningen på Stefan Löfven. Så länge som partiledningen är villig att ge både andra och tredje chanser till dem som begått ungdomssynder långt upp i trettioårsåldern kommer den ruttna kulturen att frodas i SSU.

Botström-skandalen lär tyvärr följas av fler.