Linda Jerneck
Tre fiskare fick en oväntad kompis när de skulle lägga nät i Nordnorge i torsdags. En stor vitval simmade upp till båten och lät sig villigt klappas. Det stora djuret hade en sele spänd runt kroppen. När selen hade tagits av kunde man konstatera att den hade ett fäste som passar till en GoPro-kamera, och texten ”Equipment St Petersburg” stämplad på insidan.
Professorn vid Norges arktiska universitet i Tromsø, Audun Rikardsen, sa till VG att varken norska eller ryska forskare sätter sådan utrustning på vitvalar. Men att det kan finnas andra som gör: ”Sannolikt den ryska marinen i Murmansk.”
Om den ryska marinen tränar vitvalar för spionuppdrag vore det inte första gången som vilda djur används i militära syften. Sverige var faktiskt en föregångare i genren – med marinens topphemliga sälstation på Gålö.
Svenska stridssälar
Under andra världskriget sänktes ett 20-tal svenska handelsfartyg av ubåtar. Det blev starten på Operation Palmen, där beteendevetaren Valdemar Fellenius tränade upp ett tjugotal sälar – samt berguvar, örnar och duvor.
Sälarna lärde sig att markera ubåtarnas position genom att gnida sig mot skrovet, så att en anordning som var fäst i sälens sele utlöstes och en boj flöt upp till ytan. Det lyckades förvånansvärt bra – i 19 fall av 20 hittade sälarna ubåtarna som gömde sig på botten.
Men det fanns ett problem: Sälar har en kort aktionsradie. De knubbiga mästerdykarna kunde söka av ett område av ungefär 50 meter i taget, och deras mänskliga förare behövde därför ha ett ganska bra hum om var ubåten fanns. När den svenska ubåten HMS Ulven försvann 1943 skickades den duktige ubåtsjägarsälen Pelle till Göteborgs skärgård. Men Pelles försök var fruktlösa. Besättningen kunde inte räddas.
Det skulle senare visa sig att HMS Ulven låg två kilometer från den plats som man sökte på, och misslyckandet var alltså inte sälens fel. Men då hade marinen redan tröttnat på projektets stora kostnader och små resultat. Ulven-katastrofen blev spiken i kistan för sälstationen och, tyvärr, för Sveriges försök att leja ut försvaret av landet på vilda djur.
Stridsbaggen Harald
I USA var intresset desto större, och efter kriget inledde den amerikanska marinen ett marint däggdjursprojekt – som fortfarande finns kvar. Delfiner och sjölejon tränas för att kunna upptäcka minor, hitta borttappad utrustning och varna för fientliga dykare. De har tjänstgjort i Vietnam, under Gulfkriget och i Irak. Så länge delfinerna, med sin avancerade sonar, slår undervattensdrönare kommer de att användas.
Även den sovjetiska marinen höll sig med delfiner – som inte bara ska ha tränats att hitta minor, utan också att döda fientliga grodmän. Efter Sovjets fall drev Ukraina delfinprojektet vidare, men 2014 föll delfincentret, tillsammans med resten av Krim, i Putins händer. Att den ryska marinen försöker tämja vitvalar för rekognosceringsuppdrag är därmed inte så osannolikt som man skulle kunna tro.
Än Sverige då? I förra veckan hävdade ryska sajter att även svenskarna rekryterar soldater i djurriket: ”Sverige använder stridsfår mot Ryssland” braskade rubriken.
Bakom den propaganda-ankan finns Harald, en bagge som är maskot för Gotlands regemente. Men hans uppgifter är enbart ceremoniella.
Än så länge.
