Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Linda Nordlund

Snömos räddar inte Liberalerna

Erik Ullenhag vill bli Liberalernas nästa partiledare. Foto: HENRIK MONTGOMERY/TT / TT NYHETSBYRÅN
Men Nyamko Sabuni ger Ullenhag en match. Foto: ANNA-KARIN NILSSON / ANNA-KARIN NILSSON EXPRESSEN
Även Johan Pehrson, partiets ekonomisk-politiske talesperson, kandiderar till partiledare när Jan Björklund avgår i juni. Foto: CLAUDIO BRESCIANI/TT / TT NYHETSBYRÅN

Floskler räcker inte för att rädda Liberalerna kvar i riksdagen. Det måste nästa partiledare inse.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Tre kandidater vill bli Liberalernas nästa ledare: Erik Ullenhag, Johan Pehrson och Nyamko Sabuni

Att läsa deras programförklaringar är att bjudas med på en promenad längs minnenas boulevard. De skriver om framtidstro, men verkar tro att man hittar den i backspegeln. För nog har vi hört det mesta förut?

”Din bakgrund får aldrig avgöra din framtid”, slår Johan Pehrson fast.

”I ett liberalt Sverige ska det inte spela någon roll vilken hudfärg du har, varifrån du kommer, vilken gud du tror eller inte tror på eller vem du älskar”, fyller Erik Ullenhag i.

Det är naturligtvis en kraftfull karatespark genom en öppen dörr. Men också sådant är härligt hemtamt i liberala öron. ”Utan Mr. Miyagi, ingen Daniel-san”, som det stod på valaffischerna när Erik Ullenhag var partisekreterare.

Erik Ullenhag, då partisekreterare, presenterade valaffischerna inför valet 2010. Foto: CLAUDIO BRESCIANI / SCANPIX / SCANPIX SWEDEN

Allt till alla?

Visionen är det inget fel på: Ett Sverige där klass, kön och bakgrund inte bestämmer framtidsutsikterna, utan var och en bedöms på egna meriter. Ett grönt samhälle, som förstått att klimatsatsningar också kan få näringslivet att frodas, och som med tillförsikt satsar på forskning för att stå sig i konkurrensen. Ett litet land, som bygger allianser med dem som delar dess värderingar och intressen.

Den springande punkten är bara – hur ska de hugade (L)edarna ta Sverige dit?

Där blir det genast luddigare. Alla tre säger sig vilja satsa på klimatfrågorna. ”Liberalerna ska vara möjligheternas miljöparti”, som Sabuni formulerar det. De vill ha en jämlik kunskapsskola. De vill ha ett gott företagsklimat för att kunna betala för LSS (som de, naturligtvis, är för). De vill att tågen ska gå i tid och att polisen ska komma när man ringer. Dessutom tycker alla tre att L ska hålla fast vid januariöverenskommelsen – för att avtal ska hållas. 

Programförklaringarna är dignande smörgåsbord. I verkligheten måste de kunna prioritera - stenhårt. 

Förra året gick 69 kommuner med underskott – situationen har inte varit så ansträngd sedan finanskrisen 2008, enkligt SKL. Och än tuffare tider lär komma. Fram till år 2028 räknar man med att antalet äldre över 80 år ökar med 50 procent, medan ökningen av personer i arbetskraften bara är fem procent. Politik är att prioritera, och det kommer att bli smärtsamt tydligt under de kommande tio åren. 

Leta efter en god ledare

Kanske borde partimedlemmarna leta efter kvaliteter hos kandidaterna, snarare än att närläsa deras program. Har de goda ledaregenskaper? Kan de ändra sig när de haft fel? Får de saker gjorda? 

Blir L en soloshow med Sabuni? Foto: STINA STJERNKVIST/TT / TT NYHETSBYRÅN

Nyamko Sabuni skriver ordet ”jag” 62 gånger i sin Nu-artikel, och ”Liberalerna” 28 gånger. Det är lätt att få en känsla av att partiet blir en soloshow med henne. (Övriga kandidater nämner partiet lika ofta som sig själva.)

Både Erik Ullenhag och Nyamko Sabuni har varit integrationsministrar i alliansregeringen. Sabuni framhåller att några av de åsikter som hon blev kritiserad för då, ses som självklarheter i dag. Ullenhag är ”väldigt stolt” över att ha suttit i Reinfeldts regering, och tycker inte att flyktingkrisen 2015 gick att förutse.

Nu ska alla tre ut på debatturné i partidistrikten. Jag hoppas att medlemmarna ställer tuffa frågor. Att kunna svara rakt på denna fråga borde vara minimikrav på Liberalernas nästa partiledare: Varför behövs Liberalerna?