Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Linda Jerneck

Så här slappt kan man inte utreda våldtäkter

En polis arbetar bakom avspärrningen där en flicka våldtogs på väg till skolan i april 2015.Foto: ANNA SVANBERG / ANNA SVANBERG GT-EXPRESSEN
Många våldtäktsmän förhörs aldrig – trots att polisen har fått deras namn.

Sverige är ett bra land – för våldtäktsmän. Inte ens en av tio anmälda våldtäkter klaras upp. Varför följer polisen inte riktlinjerna?

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Om det finns något som förenar svenskar, oavsett politisk hemvist, är det synen på sexualbrott: Våldtäktsmän ska buras in. Punkt. Både vänster och höger har skärpt straffen. Men ändå blir de fällande domarna färre. 

Nu visar Uppdrag granskning att skillnaderna dessutom är stora mellan olika delar av landet. För våldtäktsmän tycks det bäst att bo i Karlskrona. Där klaras bara fem procent av våldtäkterna upp. 

Fler våldtäkter anmäls – färre klaras upp

Misstänkta våldtäktsmän slipper dessutom ofta svettas i förhörsrummet, eftersom många ärenden läggs ned redan innan de har hörts. Det sker i ungefär en fjärdedel av fallen, visar en tillsynsrapport där åklagarmyndigheten och polisen analyserar över 200 sexualbrottsutredningar. 

När en våldtäktsutredning läggs ned med motiveringen att det saknas bevisning – trots att den misstänkte inte har förhörts – är det slappt polisarbete. Det finns naturligtvis inga garantier för att ett förhör skulle ge nya utredningsuppslag. Men det finns en liten chans. Och den måste polis och åklagare ta.

Om inte för uppklarningsprocenten, så för brottsoffret. 

Vad är poängen med att anmäla en våldtäkt om polisen inte ens bemödar sig med att förhöra den misstänkte? 

Jag förstår de våldtäktsoffer som väljer att inte anmäla. Sannolikheten att hon får upprättelse genom en fällande dom är liten (ja, män kan också våldtas, men offren är i 92 procent av fallen kvinnor så jag skriver ”hon”). Risken att processen upplevs som uppslitande är däremot stor. För ett brottsoffer som skuldbelägger sig själv, eller inte uppfyller samhällets syn på hur ett offer bör bete sig, är tröskeln till polisstationen hög. 

Mörkertalet är därför rimligen stort. Men Brå:s Nationella trygghetsundersökning – där 74 000 svenskar svarat på om de personligen utsattes för några brott under förra året – ger oss ett hum: 1,4 procent av befolkningen uppgav att de föll offer för minst ett allvarligt sexualbrott under 2017. Det motsvarar 112 000 personer. 

Men bara 7 370 våldtäkter anmäldes 2017. Och i blott 190 fall ledde det till dom eller åtalsunderlåtelse. Ingen kan vara nöjd med det.

”Ord står mot ord”

Det brukar heta att våldtäkter är svåra att utreda för att ”ord står mot ord” – som att all annan brottslighet sker mitt på ljusan dag inför dussintals vittnen. 

Men ord kan faktiskt backas upp av stödbevisning – om man ser till att både offer och misstänkt gärningsman topsas, undersöks och att skador dokumenteras, att vittnen hörs och mobiltelefoner undersöks. Men även där brister det i alltför många fall, enligt tillsynsrapporten. 

Problemet är inte nytt. Redan 2005 visade en annan rapport att misstänkta våldtäktsmän förhörs i för liten omfattning. Då bestämde man att det behövdes bättre rutiner, både för förhör och för bevisinsamling. Nu finns det en handbok – och vet ni, enligt utvärderingen är just de polisområden som i högst utsträckning följer checklistorna också de som lyckas få fast flest våldtäktsmän. Frågan är varför inte alla poliser jobbar så. 

Ska vi behöva ha samma diskussion om 15 år igen?

 

Läs också: Vad ska Löfven göra åt unga kvinnors rädsla?

I spelaren nedan visas Ledarsnack, ett åsiktsprogram från ledarredaktionen. I detta avsnitt är Jenny Sonesson gäst, för ett samtal om aborträtten.