Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Linda Nordlund

Nej, Stefan Löfven, alla är inte rasister

Adam Cwejman och Ivar Arpi är författare till boken "Så blev vi alla rasister".
"Så blev vi alla rasister" är en ny debattbok utgiven av Timbro förlag.

Den nyutkomna boken ”Så blev vi alla rasister” är en välriktad brandfackla mot identitetspolitiken, och en viktig påminnelse om hur snabbt radikala idéer från akademins utkanter blev allmängods.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Någonting har gått snett när liberaler måste förklara klass för vänstern. 

”Vi ska ta krafttag mot den strukturella rasismen, och även se den i oss själva.” Orden är Stefan Löfvens, från talet på Socialdemokraternas kongress 2013. Det är bara fem år sedan statsministern sa att vi alla är rasister. 

Adam Cwejman och Ivar Arpi (för full transparens: jag har tidigare arbetat med dem båda) visar i sin nyutkomna bok på problemen med den strukturella rasismen som idé. Den bygger nämligen på ett cirkelresonemang: rasism genomsyrar hela det västerländska samhället, och därmed behövs varken en aktiv handling eller ont uppsåt för att vara rasist. Eftersom rasismen finns i oss alla går det inte att sprattla sig fri från strukturen, och det går inte heller att motbevisa teorin. 

Att ifrågasätta förekomsten av strukturell rasism blir ett bevis för att man är rasist.

Antirasister vill dela in folk i raser

”Man är tillbaka i rasismens tankesätt, förvisso med ett annat mål än de gamla rasbiologerna, men med en liknande världsbild. Den går ut på att människan är indelad i raser och att det är något vi inte kan ignorera”, skriver Cwejman och Arpi. Därför är inte längre målet för antirasismen att rastänkandet ska upphöra, utan att olika raser ska representeras i alla sammanhang. 

Det är en tanke som har slagit rot i det officiella Sverige. Exemplen radas upp i boken: SVT:s mål om att andelen anställda med utländsk bakgrund ska spegla befolkningen, Uppsala universitets kvot för studenter med utländsk bakgrund (som sedermera fälldes av Högsta domstolen) och Rättviseförmedlingens Mediemätare, som fick pengar från statliga Vinnova för att ta fram ett verktyg som räknar antalet kvinnor, män, nordiskt och utomnordiskt klingande namn i tidningsartiklar.

Sveriges Radio har till och med uppfunnit ett eget begrepp: ”mångfaldskompetens”. Cwejman och Arpi beskriver det som ett sätt att slingra sig undan kritik för att man kvoterar. ”Parallellt med det som vanligen avses med kompetens – det vill säga förmågan att skickligt utföra vissa arbetsuppgifter – ser de utseendet eller bakgrunden som en kompetens i sig”. Och till skillnad från språkkunskaper och examina är det något som man antingen är född med – eller saknar.

"Det kan sluta riktigt illa"

Rasism och diskriminering är samhällsproblem – exempelvis har studier visat att arbetssökande med svenskklingande namn har dubbelt så stor chans att bli kallad på intervju som sökande med arabiska namn. Men skillnader i inkomster, arbetslöshet och hälsa mellan olika grupper kan inte bara förklaras med rasism. Klass spelar roll – och i Sverige har decennier av misslyckad integrationspolitik resulterat i en etnifierad underklass. 

Varför skulle det hjälpa städerskan i Ronna att en akademiker från innerstan får jobb på Sveriges Radio, bara för att de har ungefär samma melaninhalt i huden? 

Det borde vara otänkbart att de sökandes hudfärg ska spela en avgörande roll när tjänster tillsätts. Det borde anses vansinnigt att göra människor till galjonsfigurer snarare än medarbetare. Och när någras härkomst blir till en merit, som andra aldrig kan uppnå, vilka motsättningar skapas då? 

”Det kan sluta riktigt illa. Jag tror inte att de fattar vad de sysslar med när de leker med folks identiteter på det här viset. Härkomst, etnicitet, ras – det är ett fängelse” sa Adam Cwejman när boken lanserades.

Om "Så blev vi alla rasister" hade getts ut för tre år sedan hade boken sannolikt blivit utskälld. Nu hyllas den. Även om mycket har hänt i samhällsdebatten – Stefan Löfven skulle knappast kunna göra samma uttalande i dag – är det för tidigt att fira identitetspolitikens fall. 

Denna ledarsida har vid flera tillfällen varnat för en smygande politisering av högskolor, muséer och myndigheter. Intentionerna har varit goda: ingen ska diskrimineras. Men fullständig jämställdhetsintegrering har hittills inneburit att både akademins och kulturens frihet beskurits. Det finns all anledning att vara försiktig med att låta identitetspolitiken få fäste i byråkratin. 

Timbro förlag borde skicka ett exemplar av boken till Rosenbad.

 

Läs också: Låt inte könsfixeringen ta över på universiteten