Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Linda Jerneck

Låt varken präster eller politiker viga

Genom att skilja äktenskapets juridiska dimension från den ceremoniella skulle alla par vara fria att skapa sina egna ceremonier. Men eller utan präst och politiker. Foto: Andriy Shkvarko / Colourbox
Idag måste alla som vigs borgerligt gå till en av länsstyrelsen utsedd vigselförrättare. Foto: Taras Yakovyn / Colourbox

En majoritet av de religiösa samfunden vill inte viga homosexuella. Och den som vill gifta sig borgerligt får vända sig till politiker. Det är dags att modernisera vigselrätten.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Bara fem av de 34 samfund som har vigselrätt uppgav att de viger samkönade par, när SVT ringde runt i samband med Prideveckan. Tio år efter att äktenskapsbalken blev könsneutral är det en nedslående siffra. 

Det är ett problem att staten outsourcar myndighetsutövning till kyrkor, moskéer och tempel. Inför lagen ska vi alla vara lika. Men det är vi knappast inför församlingen. Borde staten därför tvinga religiösa samfund att viga samkönade par, även om det går emot deras tro? Vems rättigheter ska väga tyngst: homosexuella pars rätt att slippa diskriminering eller troendes religionsfrihet?

Höttande pekfingrar från DN:s ledarsida

I en snårig ledare argumenterar DN:s Elsa Kugelberg för att det innebär ”en värre kränkning” än bara diskriminering när homosexuella förnekas just den äktenskapsritual som de vill ha. Men det hon landar i är inte ett lagstadgat vigseltvång, utan att det är ”av högsta vikt att samfund som diskriminerar sina medlemmar får stark kritik för detta”. 

Det låter som ett kraftfullt slag i luften, i stil med när FN-sändebudet i satirfilmen ”Team America: World Police” förklarar för den nordkoreanske diktatorn att om du skaffar dig kärnvapen, kommer vi minsann att skicka ett mycket, mycket argt brev. 

Men tydligen räcker det med ett höttande pekfinger för att åtminstone kristna tankesmedjor ska börja darra. I Svenska Dagbladet skriver företrädare för Claphaminstitutet att samfunden måste få ”bevara sitt självbestämmande i teologiska och etiska frågor utan att skrämmas till likriktning av mediedrev”. 

Ingen maktsfär ska vara fredad från medial genomlysning. Men det finns ett bättre sätt att lösa den här frågan, än någon slags påbjuden religionskritik. Den lösningen kallas civiläktenskap.

Tiden är mogen för civiläktenskap

Genom att skilja äktenskapets juridiska dimension från den ceremoniella, och ta vigselrätten från alla samfund, gör man tydligt att lagen gäller lika för alla. Efter att ha sagt ja – vare sig det är hos Skatteverket eller i stadshuset – är alla par därefter fria att skapa sig den ceremoni de vill ha.

Att skilja myndighetsutövningen från ceremonin skulle även ha andra fördelar. Då hade man nämligen inte behövt vända sig till länsstyrelsens utsedda vigselförrättare.

Att få samla alla som är viktiga för en, och inför dem säga att man älskar en annan person är stort. Men det är också någonting som känns djupt privat. Äktenskapet hör till den lilla världen, den närmaste kretsen. Raka motsatsen till den stora världens politiska strider. Därför är det märkligt att den som vill vigas borgerligt på de flesta orter måste vända sig till en lokalpolitiker. Domarnas vigselrätt är nämligen indragen sedan 2009.

Debatten är inte ny. I Svenska Dagbladet refereras den 16 februari 1885 en riksdagsdebatt mellan greve Sparre och riksdagsman Blomberg: ”Började man att ingå civiläktenskap, skulle man sluta med att leva i konkubinat, eller något sådant der”, varnade greven. Varpå herr Blomberg svarade: ”Är äktenskapet en civil inrättning, bör staten ha civil form derför.”

Tiden är mogen för en modern äktenskapsbalk. Låt oss hoppas att vi inte behöver föra samma diskussion om 134 år igen.

 

Fotnot: Det här blir den sista krönika som signeras Linda Nordlund. I september är jag tillbaka i spalterna, men då med annat efternamn.