Linda Jerneck
Blöjpaket formade som tårtor. Små muffinsdekorationer som utropar ”En flicka!” eller ”En pojke!”. Ballonger och vimplar, i rosa, blått eller könsneutralt gult. På ICA Maxi där jag bor har de plötsligt en hel avdelning för babyshowers – ett slags överraskningsfester för blivande mammor som deras vänner förväntas ordna. Det är som en möhippa, fast utan allt som gör möhippor kul.
Jag förstår att man vill fira. För vännerna är det ofta med lite dubbla känslor: Där försvinner en till in i bebisdimman och man får vara glad om man ses en gång i halvåret framöver. För den blivande mamman är det fint att hennes gamla liv firar in hennes nya.
Är babyshowern den nya dopfesten?
Människan behöver ritualer för att markera livets viktiga skeenden. Men många av dem har vi rationaliserat bort, eftersom det var kyrkan som stod för regin. Exempelvis döps allt färre barn: 73 procent av alla som föddes år 2000 döptes, 2018 var den siffran nere i 41 procent.
Kanske har babyshowern tagit över dopfestens roll – med den avgörande skillnaden att huvudpersonen inte har lämnat moderlivet än. Det är klart att det finns praktiska argument för att lägga festen före nedkomsten. Att låta sina föräldrar umgås med vänner i lugn och ro är inte nyföddas bästa gren. Och dessutom slipper familjen vänta i månader på presenter som de kan ha nytta av: bröstpumpar, tvättlappar, blöjor och babygym.
Men jag förstår inte att folk vågar. När jag blir inbjuden till en babyshower – och som kvinna, 32 år, händer det några gånger om året – försöker jag hitta en anledning att tacka nej. Kalla mig vidskeplig. Men att fira ett barn innan det är fött känns som – förlåt ett högtravande, kyrkligt ord – högmod.
Vänta tills vi vet
Hinnan mellan liv och död är aldrig så tunn som i samband med att ett barn ska födas. Varje år föds det 400 barn i Sverige som aldrig tar något första andetag. Ofta dog de precis i slutet av graviditeten. Allt verkade bra in i det sista – tills mamman en morgon kände att bebisen i magen var ovanligt stilla. Ytterligare 200 barn dör varje år kort efter att de fötts.
Det är så mycket som kan gå fel. Navelsträngen kan hamna i kläm. Moderkakan kan lossna. Infektioner, kromosomfel, syrebrist vid förlossningen. Ibland vet läkarna inte varför barnet avled.
Trots fantastisk vårdpersonal och högteknologiska sjukhus är det hundratals familjer som får åka hem från BB med ett tomt babyskydd.
Ska föräldrarna dessutom behöva mötas av ett hem som är fullt av presenter och grattiskort? Hur välmenande tanken än var har vännernas omsorg lagt ytterligare tyngd på dem, som måste skicka tillbaka nallar ingen kommer att sova med, eller slänga brev som skulle öppnas på en 18-årsdag som aldrig kommer.
Kan vi inte enas om att vänta med firandet tills vi vet att allt har gått bra?
Nedan visas Ledarsnack, där den liberala debattören Jenny Sonesson berättar om varför även sena aborter bör värnas.