Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Linda Jerneck

Helt naturligt att medlemmar flyr från Fridolin och Lövin

Miljöpartiet har gått från drygt 20 000 medlemmar till 10 719 på tre år.
Foto: THOMAS JOHANSSON/TT / TT NYHETSBYRÅN

Att vara partimedlem är otacksamt, tidsödande och ger inte särskilt mycket inflytande. Frågan är: borde partierna eller demokratin förändras?

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Miljöpartiet har inte bara tappat i opinionsmätningarna – hälften av partimedlemmarna har lämnat sedan valet. Medlemsflykten illustrerar att partiernas kris inte är över.

Den svenska demokratin liknar en bakvänd version av Hela havet stormar: stolarna är lika många som förut, men det blir allt färre partiaktiva som ska sitta på dem.

”Vad vi ser är partier som blivit allt mer elitistiska, en socialt sammanhållen grupp

med ryggarna utåt” skrev 2014 års demokratiutredning (som lite förvirrande överlämnades 2016). 

Ungefär 100 000 svenskar är aktiva i ett parti, hälften av dessa nominerades till uppdrag inför valet 2014 och omkring 40 000 blev valda, visade utredningen. Var fjärde kandidat ville dock helst inte bli invald, utan ställde upp för att partiet skulle fylla sina listor. 

Ett kilo kanslisvenska

Jag har själv suttit i en kommunal nämnd för Liberalerna, 2007-13, och kan förstå motvilligheten. Inför varje sammanträde hade man en vecka på sig att plöja ungefär ett kilo kanslisvenska. Den som vill göra ett bra jobb bör dessutom göra egen research, fundera och ta fram alternativ till tjänstemännens förslag. 

Därtill kommer alla aktiviteter som partiet propsar på att du ska delta i: lokalföreningsmöten, länsförbundsmöten, konferenser, medlemsträffar och kampanjtillfällen. Kvällar och helger rinner snabbt i väg. Ett partiengagemang och minsta kommunala uppdrag blir lätt ett ständigt molande dåligt samvete.

För det sociala livet kan ett partiengagemang kännas lika eftersträvansvärt som herpes. Det spelar ingen roll att du bara är ersättare i renhållningsnämnden, du förväntas representera partiet dygnet runt. Varenda hemmafest slutar med att någon överförfriskad bekant vill att du ska hälsa statsministern någonting, trots att du på sin höjd skakat tass med honom en gång och ditt personliga inflytande över regeringens politik är obefintligt.

Politikerna står långt från väljarna

För att orka måste man känna att engagemanget gör skillnad. Hela 95 procent av kommunfullmäktiges ledamöter tycker sig inte kunna påverka tillräckligt mycket, och häften av dem funderar därför på att lämna sitt uppdrag. Istället har allt mer av makten samlats hos heltidspolitikerna i kommun- och landstingsstyrelserna. 

Politiken är en ovanligt svår arena att ta sig in i – varje ny medlem som kliver in i partilokalen med nya idéer innebär ökad konkurrens om uppdragen för dem som redan sitter där. Jag vågar sätta pengar på att alla partier har åtminstone ett par misskötta lokalföreningar där ett gammalt kompisgäng aktivt motarbetar nya förmågor. 

Det ligger en större fråga bakom det minskade partiengagemanget. Politikerna står allt längre från sina väljare – socialt och ekonomiskt såväl som åsiktsmässigt. De har också gjort sig oberoende av sina medlemmar, numera står medlemsavgifterna bara för omkring fem procent av deras intäkter. 

Ett sänkt partistöd skulle tvinga partierna att ge sig ut och bygga stöd underifrån. Det skulle kunna vitalisera demokratin och öka både medlemsinflytande och ansvarsutkrävande. 

De partiaktiva – särskilt på lokal nivå – är arbetsmyrorna som får hela systemet att fungera. Ofta får de föga tack för arbetet de lägger ned. Det borde både partierna och vi väljare ändra på.


Läs också: Miljöpartiet skönmålar flyktingmottagandet