Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Linda Nordlund

Ert hemmafru-lajv är trams, 90-talister

I filmen The Stepford Wives visar det sig att de perfekta hemmafruarna i själva verket är robotar. Foto: FILMBOLAG TM & © 2004 DREAMWORKS LLC AND PARAMOUN

Vet 90-talisterna vad som står på spel när de poserar som hemmafruvurmare?

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Konservatismen har tydligen blivit cool. Det läser jag i Greta Thurfjells reportage om "Huskvinnans återkomst" – om att vinna fördelar genom att vara en, lite kokett självdeklarerad, "dålig feminist".

"Det finns en sorts förbjuden lockelse i konservatismen som gör att den, för ett barn av pk-generationen, ironiskt nog framstår som ny och spännande", skriver Thurfjell. Hon intervjuar den konservativa poddaren Moa Wallin som påstår att det är "lite fult att vara typiskt kvinnlig numera". 

Jag är medveten om att jag låter som hundra år. Men ska vi behöva veva den här debatten igen

Att det skulle vara fult att vara traditionellt kvinnlig är en halmgubbe av storlek väderkvarn. Är det någonting som är stigmatiserat är det för en kvinna att vara ful och inte vilja göra något åt det. Bantningstips säljer fortfarande på löpsedlarna. Utseendehetsen har inte minskat av sociala medier. 

Hemmafru-lajv påminner om Versailles

Att ikläda sig den traditionella kvinnorollen, som den perfekta värdinnan i broderat förkläde och högklackade pumps, kan kännas spännande – för att alla vet att det är ett rollspel. När det inte passar kan man hänga upp förklädet och sparka av sig klackarna. Huskvinnan är precis så emanciperad som hon i stunden har lust att vara. 

Hon behöver aldrig plocka upp restaurangnotan, men när barnet har tandsprickning och vaknar varje halvtimme kan hon fortfarande skrika: "Det är din tur!!!" till sin jämställde man.

90-talisternas hemmafru-lajvande påminner om Marie Antoinettes Petit Hameau – den pittoreska, konstgjorda by som drottningen lät uppföra på Versailles för att kunna leka bondmora med sina hovdamer. Där klädde hon sig som en herdinna, poserade på mjölkpallen och omgav sig med gulliga djur och handplockade barn. På insidan var naturligtvis de rustika stugorna luxuöst inredda. 

På samma sätt som 1700-talsaristokratin klädde ut sig till bönder och lovordade det enkla livet – men aldrig behövde stiga upp i gryningen för att arbeta – är hemmafruvurmen en slags eskapism. 

Hemmafrun har firat ned sig från karriärens klättervägg. Hon behöver inte bära ansvaret att försörja någon – inte ens sig själv. Dessutom behöver hon inte känna sig splittrad, hennes liv är inrutat och välorganiserat som en inköpslista. Det kan framstå som ett enklare liv.

Är ni beredda att ta de politiska konsekvenserna?

Men när man framställer konservatismen som hipp kommer ett politiskt bagage med i handväskan. Om hemmafrun blir ett ideal – eller tillräckligt hajpad för att tilltala fler än ett par procent – kommer garanterat politiska krav resas på att "låta familjen välja".

De som vurmar för familjens valfrihet brukar inte ha något emot att beskära kvinnans. 

I det hemmafrutäta Tyskland gynnar skattesystemet familjer som försörjs av en person. Med sambeskattning lönar det sig dåligt för kvinnor att gå tillbaka till jobbet efter föräldraledigheten. I kombination med skriande brist på förskoleplatser är det inte konstigt att hälften av de tyska kvinnorna jobbar halvtid. 

I Storbritannien och USA är det inte tillgången på förskoleplatser som är problemet, utan att avgifterna är skyhöga. En kvinna med fler barn än ett måste vara höginkomsttagare för att ha råd att jobba. 

I ett konservativt samhälle behöver du inte välja att bli hemmafru. Du kommer inte att ha så mycket annat val.

Ha gärna broderat förkläde i köket, men lek inte med elden.

 

Läs också:

Förstår svenskar hur fantastisk förskolan är? 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!