Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Linda Jerneck

Brunsmetandet är det enda som håller ihop S

Stefan Löfven (S) gick till attack mot M och KD under sitt förstamajtal i Umeå. Foto: PATRICK TRÄGÅRDH
”Trygghet – demokrati – sammanhållning” var Socialdemokraternas slogan för första maj. Foto: PATRICK TRÄGÅRDH

Löfven har inte rätt när han försöker bunta ihop KD och M med extremhögern, men han har goda skäl att försöka.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Många hajade till när statsminister Stefan Löfven (S) förstamajtalade i Umeå. I talet lyfte han fram tyska Sophie Scholl, som avrättades 1943 för att hon spridit anti-nazistiska flygblad. I sådant arbete är ”de konservativa” inte att lita på, varnade Löfven, för de ”har gett upp kampen mot de högerextrema och funderar i stället på hur de ska utnyttja deras röster för att själva komma till makten”. Sedan kom vänsterkroken:

”Så jag vill rikta mig, till alla er som engagerat sig i Moderaterna och Kristdemokraterna för värderingar som står i bjärt kontrast mot de som SD ger uttryck för. Stå emot! Högerextremismen behöver motståndare – inte kopior!

Osakligt och osmakligt av Löfven

Det var både osmakligt och osakligt av statsministern att utmåla hela oppositionen som ett hot mot demokratin. Att Ebba Busch Thor är villig att – i opposition – samtala med SD i frågor där de redan tycker lika är knappast spiken i kistan för det svenska statsskicket. KD:s nya position är faktiskt närmare Socialdemokraternas egen – att lägga förslag som SD kan stödja, utan förhandlingar – än von Papens.

Påhoppet var däremot inte oväntat. Vad har Löfven kvar att elda sina massor med, om han inte får varna för ett konservativt block med M, KD och SD? Brunsmetandet är kittet som håller ihop dagens socialdemokrati.

Regeringspolitiken gör det i varje fall inte. Bara några dagar före första maj presenterade arbetsmarknadsminister Ylva Johansson direktiven till en utredning om arbetsrätten – med instruktion att ta fram förslag på tydligt utökade undantag från turordningsreglerna och lägre kostnader vid uppsägningar. En följd av Januariöverenskommelsen med C och L. 

”Det här är smärtsamt för oss”, sa Johansson och lät som en gråtfärdig nilkrokodil. Löftet om att luckra upp las får knappast partimedlemmarna att strömma till första maj-tågen med en ros på kavajslaget – hur mycket statsråden än säger sig våndas. 

Räkna med mer brunsmetning

Sprickan mellan S och LO har fördjupats sedan valet. Inte ens hälften av LO-medlemmarna röstade på Socialdemokraterna (och 24 procent röstade på SD). Det största LO-förbundet, Kommunal, bestämde sig i februari för att dra in miljonerna man brukade skicka till S. Och efter att Januariöverenskommelsen presenterats bjöds Jonas Sjöstedt in till ett möte med LO-styrelsen. Det var första gången en vänsterpartiledare fick den äran.

När Socialdemokraterna inte kan ena partiet kring sakfrågorna, blir motståndet mot SD den lägereld som finns kvar. ”Januariöverenskommelsen är inte bra – men den är bättre än en M-KD-regering” tycks vara mantrat. För att driva hem poängen måste man göra Ulf Kristersson till Antikrist. 

Brunmålandet fyller även en annan funktion: Att göra det politiska priset så högt som möjligt för C och L, om de skulle vilja gå tillbaka till alliansen. 

Kanske ska Löfvens första maj-tal också ses som en inlaga i Liberalernas förestående partiledarval. Nyamko Sabuni har medvind, och hon vill gå till val med allianspartierna 2022. Det har Löfven all anledning att vilja stoppa. 

Räkna alltså med mer brunsmetning framöver.