Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Linda Nordlund

Äntligen är tiden ute för politikens mansgrisar

Joe Biden var vicepresident i USA under Obamaadministrationen. Nu vill han bli president – men efter att flera kvinnor har vittnat om att betett sig olämpligt ser hans chanser inte goda ut. Foto: JEFF SINER / AP THE CHARLOTTE OBSERVER
Annie Lööf dansar med Eskil Erlandsson på Centerpartiets kommundagar 2014. Tidigare i år fick Erlandsson lämna sin riksdagsplats efter att flera kvinnor i Moderaterna berättat att han tafsat på dem. Foto: CORNELIA NORDSTRÖM

Maktens män har alltid kunnat ta för sig av kvinnors kroppar. Men fallet Joe Biden visar att den tiden kan vara över. 

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Demokraten Joe Biden kan troligen kyssa presidentdrömmarna farväl – den förre vicepresidenten har nämligen kysst lite för många kvinnor som inte ville bli kyssta. Här hemma har Eskil Erlandsson (C) lämnat sin riksdagsplats, efter att ha tafsat på lite för många kvinnor som inte ville bli tafsade på. Är mansgrisarnas tid vid makten äntligen på väg att rinna ut?

Från min egen tid i ett ungdomsförbund minns jag hur äldre tjejer varnade de yngre: Dansa inte med den partitoppen på kongressmiddagen, han får stånd. Åk inte hiss ensam med den där riksdagsledamoten, han blir närgången. Om den där killen vill bjuda dig på vin ”för att prata om din karriär” – tacka nej och skynda därifrån.

”Alla” vet vem som är lite för intresserad av unga pojkar

Sådana här slemma män finns i alla partier. (Det finns säkert en och annan tafsande kvinna också.) Själv har jag sett sådant som partierna brukar kalla för ”olämpligt beteende” från män i åtminstone fem partier. Flera av dem sitter eller har suttit i riksdagen. Historier har jag hört om många, många fler. Och det redan innan metoo-hösten när fördämningarna brast och många modiga kvinnor berättade vad de varit med om i politiken i uppropet ”I maktens korridorer”

Tro inte att partiledningarna svävar i ovisshet om de slemma männens modus. ”Alla” vet vem som är lite för intresserad av unga pojkar, eller brukar propsa på att få bjuda underåriga flickor på vin. ”Alla” är medvetna om vilka riksdagsledamöter som har skickat sina erotiska fantasier till kanslipersonalen, vem som inte kan hålla händerna i styr efter några glas och vem som försöker utnyttja sin position för att få ligga med nya medlemmar i lokalföreningen. 

Så varför får de hållas? 

Svaret är enkelt: Partitopparna har goda anledningar att blunda. Ett skäl är lojaliteten med rörelsen – att plötsligt peta en välkänd partiföreträdare skulle väcka frågor, och ingen vill riva i gång en dålig mediecykel. Ett annat är risken att en ifrågasatt riksdagsledamot vägrar att avgå, och i stället blir politisk vilde. Då tappar partiet ett mandat, och i en riksdag med små marginaler mellan blocken tycker man sig inte ha råd med det. Dessutom är det obehagligt att ta i. Det är lättare att säga att ”partistyrelsen är ingen domstol”, eller ”ord står mot ord” och ”förresten är han gift”.

Tålamodet är slut

Det har helt enkelt varit enklast att sopa skiten under mattan och hoppas att det inte luktar för mycket. Åtminstone fram tills nu. 

Någonting har förändrats. Efter metoo, metadebatten om namnpubliceringar och nu senast eftersvallet av dokumentären om Josefin Nilsson verkar faktiskt tålamodet med svinaktigt beteende ha tagit slut. 

Det ger hopp. Tänk om det inte är hon som bråkar om sexuella trakasserier som är illojal mot partiet, utan han som kladdar och tafsar?

Det är klart att även kvinnor har ett ansvar – ansvaret att säga ifrån, inte minst. Men allt hänger ihop. Fler hade sannolikt sagt ifrån i samma sekund som en svettig gubbhand landade på låret, om de visste att de skulle få uppbackning från ledningen.

Själv är jag övertygad om att det bara finns ett sätt att stoppa politikens bläckfiskar. Det är först när kladdandet kan kosta dem karriären som slemmännen – mirakulöst! – kommer att återvinna kontrollen över sina långa, blöta armar.

 

Läs också: Värdet av metoo mäts inte i antalet våldtäktsdomar

I tv-spelaren nedan: Kan man lita på svenska myndigheter vid en kris? Aud Sjökvist, som utredde Västmanlandsbranden, intervjuas i senaste avsnittet av Ledarsnack.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!