Linda Jerneck
Polisens insatser i samband med att extremhögerpolitikern Rasmus Paludan brände Koranen i förorter runtom i landet fick en saftig slutnota: 43,6 miljoner kronor, enligt en sammanställning från Ekot. Efter misslyckandet under påskupploppen tog polisledningarna höjd för våldsamma motdemonstranter, och satte in sådant som hästar, helikopter, vattenkanon. Det är dyrt.
Är det verkligen rimligt att ett mikroparti – Paludans Stram kurs ställer upp i riksdagsvalet men ger inga avtryck i opinionsmätningarna – får ta så mycket av samhällets resurser i anspråk? När det dessutom handlar om att sprida ett budskap som de flesta tycker är plumpt, obehagligt, rasistiskt?
Det korta svaret är ja.
Efter påskupploppen var det många som menade att polisen skulle ha hänvisat Paludan till en annan plats eller tidpunkt, för att inte provocera motdemonstranter i onödan. Yttrandefriheten ”behöver inte utövas på de mest provocerande platserna”, skrev Dagens Arena.
Och Centerledaren Annie Lööf ville förtydliga regelverket till att ”du får demonstrera men du får inte göra det i det här utsatta området eller under ramadan”.
Det är farliga uppmaningar till självcensur. Rätten att mötas, demonstrera, uttrycka sin åsikt är grundlagsskyddade av en anledning. När det gäller Paludan är det inte han som står för våldsamheterna, utan hans motståndare. Det kan inte jämföras med när NMR – som har stort våldskapital – vill stå utanför en synagoga.
Alternativet till att tillåta och skydda även misshagliga demonstranter vore att låta motståndarsidans våldskapital avgöra vem som får höras och var. Det är inte demokrati, det vore pöbelvälde.
Yttrandefriheten är värd betydligt mycket mer än 43 miljoner kronor. Demokratin måste få kosta.