Linda Jerneck

UD är ingen resebyrå

Al Roj är det internationella IS-lägret, där ungefär 18 svenska kvinnor tros befinna sig. Under måndagen har tre svenska IS-kvinnor och deras barn hämtats till Sverige.
Foto: NICLAS HAMMARSTRÖM
Amerikanska soldater på Kabuls flygplats under evakueringen från Afghanistan i augusti.
Foto: Msgt. Alex Burnett/U.S. Army / TT NYHETSBYRÅN

Varför ska svenska soldater riskera livet för att hämta vuxna människor som valt att turista i en konfliktzon?

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Det är egentligen en enkel princip: Svenska staten har ansvar för sina medborgare och andra som befinner sig här, när de befinner sig här. Reser man frivilligt från landet får man som vuxen människa själv reda upp den situation man försatt sig i. 

Utrikesdepartementet kan i undantagsfall hjälpa strandade resenärer – men inte gratis. Regeringskansliet är ingen resebyrå, staten är ingen pappa man ringer när reskassan har sinat för att tigga swish till en hembiljett.

Det borde särskilt gälla om man frivilligt reser till platser som UD på grund av säkerhetsläget avråder ifrån resor till. 

Som de famösa IS-kvinnorna. De lät sig villigt värvas till en mördarsekt och reste med öppna ögon till en krigszon, för att på plats kunna bidra till det blodiga bildandet av ”kalifatet”. Men under måndagen landade tre av dem på Arlanda – enligt SR blev de hämtade av UD. 

Ja, Sverige måste släppa in medborgare när dessa utvisas från andra länder. Vi vill ju gärna att andra länder tar emot sina brottslingar när vi utvisar våldtäktsmän och mördare. Men svenska myndigheter har inget ansvar att organisera resan åt dem. 

IS-kvinnornas vänner i Afghanistan, IS Khorasan, var ett skäl till att svenska specialförband behövdes under evakueringen av Kabul. Bombdådet mot flygplatsen kostade 183 människoliv. Det var ren tur att ingen svensk soldat blev skadad – men det visar att risken att dö alltid är en realitet när operatörer skickas ut på uppdrag. Därför är politikernas ansvar blytungt när de fattar sådana beslut.

Det var nödvändigt att evakuera svensk personal, samt de afghaner som tack vare sitt arbete för Sverige hamnat i talibanernas sikte. Det var moraliskt rätt att rädda de kvinnorättsaktivister, oberoende journalister och människorättsförsvarare vars demokratikamp satt ett pris på deras huvud. Att be svenska soldater att utsätta sig för fara i syfte att skydda dem är försvarligt.

Men nu var det inte bara dessa som operatörerna skulle slussa ut.

När jag den 27 augusti begärde ut statistik över dem som evakuerats från Kabul svarade UD att man inte kunde ”gå in på några siffror”. 

Utrikesminister Ann Linde (S) har dock senare presenterat vissa av uppgifterna jag bad om: Av 1 100 evakuerade var omkring 500 ”svenskar och personer med svenskt uppehållstillstånd”, enligt en intervju med SR. Det är oklart om UD i den gruppen också räknar in utsänd personal och svenska biståndsarbetare – eller om det handlar om 500 semesterfirare. (Jag har ställt frågan till UD:s presstjänst, ännu utan svar.)

Jämför det med gruppen människorättsaktivister och journalister som räddades undan talibanerna: Blott 30 personer, fick vi veta i söndagens Agenda.

Nu vill regeringen skicka ner ännu fler flygplan, för att hämta ytterligare 150 till 200 ”svensk-afghaner som trots en väldigt tydlig avrådan från UD ändå åkte ner”, sa utrikesministern i TV4.

Om det visar sig omöjligt att fylla ett Hercules med hotade aktivister, och det därför finns platser över, är det naturligtvis okej att man fyller på med andra från svensklistan. Men skicka då också en räkning på vad det kostat. Privatplan till Pakistan. Specialförbandseskort till flygplats. Inte helt billigt, skulle jag gissa.

Enligt Al Jazeera är Kabuls flygplats på väg att öppna även för civilt flyg inom de närmsta dagarna. De som trots UD:s avrådan reste till Afghanistan på sommarsemester kan med fördel hänvisas till att boka hemresan med reguljärflyg.

UD varken är eller ska vara en resebyrå.