Linda Jerneck
I ett uppmärksammat reportage slog SVT:s Uppdrag granskning år 2006 fast att uppgifterna om att somliga av de så kallat apatiska flyktingbarnen simulerade sina symptom byggde på ”rykten, lögner och rena faktafel”. Bilden att den statliga utredaren, Marie Hessle, tillsammans med personal på Migrationsverket helt grundlöst hade försökt smutskasta utsatta familjer satte sig.
De som ifrågasatte epidemin anklagades för att ha främlingsfientliga motiv.
Nu har några av huvudpersonerna, i dag vuxna, valt att träda fram. I tidningen Filter berättar Anahit och Nermin om hur deras föräldrar svalt dem och tvingade dem att spela apatiska, i hopp om att det skulle ge familjerna uppehållstillstånd.
För Nermin pågick isoleringen, vanvården och misshandeln i tre och ett halvt år. Filter citerar hans journal, där vårdpersonalen uttrycker oro för att ”familjen kommer att arbeta för att han ska gå ner i vikt”.
Var är självkritiken, Uppdrag granskning?
Kanske vågade de inte larma. I SvD intervjuades 2005 flera sjuksköterskor som vårdat ett femtiotal apatiska barn, och som berättade att de sett att föräldrar aktivt motarbetade vården. Men att ”Vårdsverige lagt locket på”:
”Det är viktigt att kunna prata om det utan att ses som en förrädare eller en rasist”.
Man skulle kunna tro att Filterintervjun med Nermin och Anahit skulle leda till medial självrannsakan. Vilket ansvar har svenska medier för att debatten blev så svartvit att vårdpersonal, av rädsla att förlora jobbet, inte vågade berätta att barn for illa?
Medierna i P1 ordnade visserligen en debatt mellan Gellert Tamas, som gjorde Uppdrag granskning-reportaget 2006 och skrev boken ”De apatiska” 2009, och Ola Sandstig från Filter. Men den lakoniska slutsatsen blev att ”Sandstig och Tamas står milslångt ifrån varandra”. Som att detta är en fråga som är avklarad, bara båda sidor fått höras. Lyssnaren lämnades utan några egentliga svar.
Janne Josefsson: ”SVT gjorde inte sitt uppdrag”
Janne Josefsson, som själv jobbade på Uppdrag granskning när det begav sig, kritiserade det ensidiga reportaget om apatiska flyktingbarn under ett panelsamtal på bokmässan:
”SVT gjorde inte sitt uppdrag. Vi måste ställa frågorna, varför hände detta mitt framför våra ögon?”
Uppdrag granskning är SVT:s flaggskepp för grävande journalistik. Det är ett program som tittarna måste kunna lita på. Men cheferna har inte velat uttala sig om att Tamas tes inte håller. Det enda raka är att göra en rejäl granskning av frågan om de apatiska barnen igen.
Sedan det första fallet 1998 har uppemot tusen asylsökande barn och ungdomar fått diagnosen uppgivenhetssyndrom. Om föräldrarna – medvetet eller omedvetet – har påverkat sina barn att bli eller spela apatiska är det rimliga att skilja dem åt. Det verkar ha gett goda resultat både i Norge och på ett svenskt behandlingshem.
Varför valde SVT att bortse från larmen? Har ansvariga inom sjukvården, socialtjänsten och Socialstyrelsen blundat för risken att föräldrarna har del i apatin, och därmed förlängt lidandet? Hade man agerat annorlunda, om det inte hade handlat om barn till minoriteter?
Det är frågor som jag hoppas att SVT vill besvara.
Replik: Uppdrag granskning svarar Linda Jerneck