Linda Jerneck
När Putin anföll Ukraina gick en chockvåg genom Europa. Vissa länder – som Baltstaterna och Storbritannien – reagerade direkt, och beslöt att skicka vapen för att stödja det demokratiska Ukrainas självförsvar. Andra, som Tyskland och Sverige, velade när det gällde.
Från våra regeringar hördes samma argument: Vi kan inte skicka vapen – eller tillåta att andra länder skickar gamla vapensystem som tillverkats hos oss – eftersom vår lagstiftning förbjuder vapenexport till en konfliktzon. Tyvärr, es tut mir leid.
Sedan ändrade de sig snabbt. Förbundskansler Olaf Scholz (SPD), beskrev kriget som en vändpunkt – Zeitenwende – och lovade att skicka vapen till Ukraina, och dessutom göra en historisk satsning på att få det anorektiska tyska försvaret i form.
Även för den svenska regeringen var plötsligt det omöjliga möjligt, och med bred majoritet i riksdagen togs beslutet att skicka bland annat 5 000 pansarskott och 5 000 hjälmar.
Det var en viktig uppvisning i europeisk solidaritet. Kreml hade nog inte räknat med att västvärldens svar skulle bli så skarpt och så unisont. Sanktionerna har skadat den ryska ekonomin, och landet är nu en paristat som är isolerad från stora delar av omvärlden. Om trycket hålls uppe är frågan hur länge Ryssland har råd att fortsätta kriget.
Det är helt centralt att västländernas intresse för Ukraina inte falnar. Därför är det illavarslande att Berlin återigen vobblar i stödet till Ukraina.
I helgen avslöjade Die Welt att det utlovade militära stödet har dragits ned till ”ett minimum”, enligt läckta dokument. Den senaste sändningen pansarvärn och luftvärn skickades i mars.
Den tyska försvarsindustrin säger att de kan leverera stridsvagnar med sex veckors varsel, men regeringen ger inte grönt ljus. I stället förespråkade man triangelbyte – om östeuropeiska länder skickar gamla sovjetiska stridsvagnar till Ukraina, skulle de kunna få nya, tysktillverkade som ersättning.
Men förra veckan anklagade Polens president, Andrzej Duda, Tyskland för att ha brutit sitt löfte. Trots att Polen skickat 240 stridsvagnar till Kiev har man inte fått en endaste Leopard från tyskarna. Från Berlin hävdar man att det aldrig fanns någon överenskommelse, och förresten har Bundeswehr bara 50 stycken och kan inte avvara dem.
Det luftvärnssystem som tyskarna – motvilligt – gått med på att skicka kommer inte förrän i juli, och då med väldigt lite ammunition. Ukrainas Tysklandsambassadör sa till Bild förra veckan att ”militärt sett lämnar Berlin Ukraina i sticket”.
Om Tyskland svajar har den svenska helomvändningen stått sig.
De utlovade pansarskotten dubblerades snabbt till 10 000 stycken. Dessutom har ytterligare militärt stöd i tysthet skickats till Ukraina, efter att regeringen i hemlighet beslutat att bidra med överskottsmateriel. Allt i förråden är nämligen inte skrot.
Det kallas att bydéna: Som när ÖB Micael Bydén hösten 2016 skakade liv i ett kustrobotsystem som varit vilande i 15 års tid – och bland annat stått på museum – för att försvara Gotland.
Tyskland lovar runt och håller tunt. Sverige lovar lite, men levererar mer. Så blir man en uppskattad partner.