Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Linda Jerneck

Svårt sjuka borde få välja sin död

Vi behöver kunna tala om döden. En parlamentarisk utredning om dödshjälp vore en bra startpunkt.Foto: Colourbox

Är det verkligen mer humant att tvinga dödssjuka att genomlida den allra sista tidens förvirring och smärta, än att låta dem välja att dö?

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Läkaren Staffan Bergström misstänks för medhjälp till dråp efter att ha försett ALS-sjuke Per Maritz med starka sömnmedel, för att hjälpa honom att ta sitt liv. Egentligen skulle Maritz redan ha varit död; han hade en tid på Dignitas-kliniken i Schweiz i förra veckan, men coronaepidemin satte stopp för resan, skriver DN. På Facebook beskrev Maritz sin ilska över att han inte kunde få hjälp att avsluta sitt liv i Sverige:

”Jag plågas på. Min dag består av att överleva, genom att försöka andas. Att inte kunna sköta sin hygien. Vara inkontinent. Få kramper, inflammationer och känna panikångest när jag inte kan andas.”

Då erbjöd Bergström, som är professor emeritus i Internationell hälsa vid Karolinska institutet och ordförande i föreningen Rätten till en värdig död, sin hjälp. Därmed riskerar läkaren att bli av med sin legitimation.

Per Maritz blev 64 år gammal. Han hoppades att hans beslut skulle väcka en diskussion om rätten till en värdig död.

En dödlig dos sömnmedel blandades i en fruktsmoothie som Per Maritz själv förde till munnen. Hans anhöriga tände ljus och satt hos honom. Per Maritz blev 64 år gammal. Han hoppades att hans beslut skulle väcka en diskussion om rätten till en värdig död.

För tre år sedan gjorde Statens medicinsk-etiska råd (SMER) en genomgång av dödshjälpsfrågan, utan att ta ställning till huruvida Sverige borde tillåta dödshjälp. Tanken var att en sådan etiskt svår diskussion måste utgå ifrån fakta. Rådet kunde konstatera att argumenten – både för och emot – inte hade ändrats särskilt mycket sedan 70-talet, samtidigt som det i dag finns ett flertal länder som tillåter dödshjälp som man kan granska och dra slutsatser av.

Det vore fruktansvärt om äldre pressades av sina anhöriga att förkorta sina liv, eller om brister i den palliativa vården drev patienter till att be om dödshjälp. Därför måste man balansera den enskildes självbestämmande med starka kontrollmekanismer. 

Det gör Benelux-ländernas modell svårsmält, även för en liberal. Att tillåta dödshjälp till minderåriga och dementa betyder att man inte kan vara helt säker på att detta verkligen är vad personen vill. Och att erbjuda eutanasi till personer som inte lider av en dödlig, somatisk sjukdom utan av psykisk ohälsa, är att riskera att hjälpa personer att dö när de hade kunnat räddas till livet med rätt vård.

Det är en betydligt bättre modell, som tar hänsyn både till patientens vilja och värdighet å ena sidan, och risken för att missbruk å den andra.

I den amerikanska delstaten Oregon har en annan form av dödshjälp – assisterat döende, som i Per Maritz fall – varit tillåtet i drygt 20 år. Där ställer man krav på att patienten ska vara över 18 år, beslutskapabel och att två läkare oberoende av varandra har bedömt att patienten har kortare tid än sex månader kvar att leva. Dessutom måste det gå minst 15 dagar mellan patientens första begäran och att läkemedelsdosen skrivs ut. 

Om läkaren misstänker att patienten utöver att vara dödligt sjuk också är deprimerad, ska en psykolog kopplas in för att säkerställa att omdömet inte är förmörkat.

Det är en betydligt bättre modell, som tar hänsyn både till patientens vilja och värdighet å ena sidan, och risken för att missbruk å den andra. 

Döden är svår att tala om. Men vi behöver kunna närma oss ämnet med respekt för att frågorna är svåra och svaren inte självklara. En parlamentarisk utredning om dödshjälp vore en bra startpunkt.